| Sten Lars-Göran Frisk föddes den 5 mars 1943. Det stora
intresset för grammofonskivor fick han redan i treårsåldern,
enligt vad hans föräldrar hade omvittnat. Den allra första skivan i det
som skulle bli hans stora samling fick han på sin femårsdag.
Det var Lisbeth Bodins insjungning av ”I min lilla, lilla värld av
blommor” ur filmen ”Rännstensungar” (1945). Det fanns egentligen
ingen musikalisk tradition i familjen – Lars-Görans far Sten var köpman
och hans mor Greta var, som de flesta hustrur på den tiden, hemmafru.
Lars-Göran var mycket blyg och lekte sällan med andra barn – han höll
sig mest till sina skivor. Hans pojkdröm var att han, när han blivit stor,
skulle arbeta med att stå i affär och sälja skivor. |
| Det som fick Lars-Göran att bli skivsamlare på allvar var ryktet
om 78-varvsepokens död. I tidningarna fick han läsa att det snart inte
skulle finnas några 78-varvare på marknaden. Skivaffärerna sålde
ut sina lager till vrakpris! Det var då som Lars-Göran passade på
att ge sin skivsamling en god grund. Utöver intresset för grammofonskivor
och musik hade han ett stort filmintresse och jobbade i 20 år som
biografvaktmästare på biografen Skandia i Vetlanda Hans stora favorit
bland filmer ska ha varit ”Dimmornas bro” (1941) med Vivien Leigh
och Robert Taylor. Efter realexamen 1960 hade Lars-Göran praktiserat på
en revisionsbyrå och senare fick han anställning som kontorist på
Fribohus - ett företag som tillverkade monteringsfärdiga trähus. |
| Ryktet om Lars-Görans skivsamling nådde så småningom
till Sveriges Radio i Växjö. Programchefen Stig Tornehed hörde av sig
och ville att Lars-Göran skulle medverka med sin skivsamling i ett program
som hette ”Småländskt varjehanda”, där Stig och Lars-Göran
pratade improviserat om skivor. Under våren 1977 ingick Lars-Göran
och hans skivor som en del i detta programblock, som sändes enbart över
smålandsdistriktet. Från början hade man bara planerat för tre-fyra
program, men framåt hösten erbjöds Lars-Göran att själv göra sitt
program, som nu började få allt större lyssnarintresse. I samma veva
gick företaget, där han var anställd som kontorist, i konkurs, och därmed
fick hobbyn bli heltidsarbete. Så småningom flyttade programmet
från Smålandsradion till rikssändande P3-kanalen, där det första
”Skivor från Vetlanda” sändes den 7 november 1977. |
| Lars-Göran var visserligen inte någon särskilt rolig radiopratare,
men han var kunnig och vederhäftig om musiken och artisterna han spelade,
och programmet var befriat från meningslöst babbel. Med tiden hittade
Lars-Göran en form för programmet som han ganska strikt följde. Han hade
en ganska stor grupp lyssnare som ville höra de allra äldsta, akustiskt
inspelade skivorna. Sedan någon melodi med någon av de mest
önskade artisterna – oslagbar etta var Sven-Olof Sandberg med Ulla Billquist
på andra plats. En tango var också ett måste, och dessutom
hade programmet en avdelning kallad ”Veckans film”, där Lars-Göran
berättade kring en populär svensk långfilm; handlingen - skådespelarna
- recensionerna m.m. och så spelades tre av melodierna ur filmen.
I programmet brukade också spelas cirka 5 önskeskivor. Lars-Göran
var mycket noga med kontroll av fakta i sina presentationer, och det kunde
innebära mycket tidskrävande letande i tidningsarkiv och i hans egna samlingar. |
| Programmet var ständigt nedläggningshotat, men kraftiga lyssnarreaktioner
lyckades ändå övertyga Sveriges Radio att det skulle finnas kvar.
Lyssnarna fick ständigt finna sig i omflyttningar i programtablåerna
– ibland på tidig morgontid eller mitt på dagen. Ibland på
måndagar i P2 klockan 14, eller tisdagar i P3 klockan 10.30, ibland
onsdagseftermiddagar. Någon period gick programmet tidigt i ottan,
men de sista åren gick det i P4-kanalen på lördagskvällarna.
Programmet hade stadigt ungefär en halv miljon lyssnare trots att det
hade att konkurrera mot en sådan publikmagnet som ”Bingolotto”,
som gick samtidigt i TV4. Tillräckligt många föredrog ändå radion,
och en del spelade dessutom in programmen för att kunna glädjas ännu mer
av den musik som är så svår att få tag på idag, men
som fanns i Lars-Görans program. Med åren växte skivsamlingen efter
hand som lyssnare skänkte rariteter som annars skulle ha slängts bort.
Lars-Göran fick även överta många artisters privata samlingar. Särskilt
stolt blev Lars-Göran när han redan efter sitt allra första program kontaktades
av Sven Paddock och fick överta hela hans privata samling på ett
tusental skivor. |
| I ett hyreshus i Vetlanda bodde Lars-Göran och hade det ganska väl ordnat
för sitt skivsamlande. Hans lägenhet fanns en trappa upp till höger, alldeles
ovanför de två stora källarlokaler där skivarkivet fanns inrymt.
Inne i skivarkivet, alldeles innanför dörren, fanns det viktiga kartoteket
där de flesta skivorna fanns noterade med noggranna anteckningar om kompositörer,
textförfattare, andra inspelningar av samma melodi och allt annat av detaljer
som kunde vara av intresse. I arkivet var det trångt och det fanns
egentligen inte någon plats där man kunde sitta ner och bara lyssna
på musiken. Utmed väggarna stod hyllorna fulla och på golvet
reste sig skivtravarna med smala gångar däremellan. Man fick gå
varsamt fram så att man inte skulle stöta emot och välta en skivtrave.
Om man tittade i skivtravarna fick man intrycket av total oordning. Den
översta skivan kunde vara någon amerikansk jazzskiva. Nästa kunde
vara en svensk bondkomikermonolog och en tredje någonting på
violin av Fritz Kreisler. Ändå tog det i regel högst någon minut
för Lars-Göran att hitta en frambegärd skiva, så någon form
av ordning fanns det säkert. |
| Även om Lars-Göran Frisk förknippas med 78-varvsskivorna bestod hans
samling också av såväl vinyl- som CD-skivor. Totalt ansågs
samlingen bestå av mer än 100.000 skivor varav cirka 70.000 var 78-varvare.
Själv lyssnade han gärna på filmmusik, jazz och revymelodier. Överhuvudtaget
gillade Lars-Göran svängig musik, som inte nödvändigtvis behövde komma
från 78-varvare; i arkivet fanns även mycket med t.ex. Magnus Uggla,
Bruce Springsteen och Shakin´ Stevens liksom en i det närmaste komplett
samling av Elvis Presley-skivor. |
| I programmet ”Skivor från Vetlanda” tog han inte så
gärna med inspelningar som redan fanns återutgivna på vinyl
eller CD. Utmaningen låg i att föra fram de mer ovanliga inspelningarna.
Särskilt roligt var det om någon lyssnare skrev ned något minne
som förknippades med en skiva. Då ansträngde sig Lars-Göran lite
extra för att få fram uppgifter om den. |
| Lars-Göran Frisk tilldelades 1983 Vetlandas kulturstipendium och ett
stipendium från Jönköpings kulturnämnd. 1986 förärades han ett stipendium
ur Stikkan Anderssons fond – ett pris som går till personer som betytt
mycket för svenskt musikliv. Bland övriga utmärkelser fick Lars Göran
även mottaga ett stipendium ur stiftelsen Sven Paddocks minnesfond. Lars-Göran
fick många gånger medverka med sitt kunnande vid skivutgivningar
och i diskografier. På egen hand sammanställde han åtminstone
ett 40-tal LP-skivor – från Calle Jularbo till Agnetha Fältskog!
|
| Lars-Göran blev en kulturinstitution och fick många beundrare och
vänner, men han förblev ända till slutet en tillbakadragen person som
gick helt upp i sina skivor och sitt radioprogram. Redan 1976 hade han
i en tidningsintervju sagt: ”Jag kommer aldrig att sluta samla 78-varvsskivor.
Det är mitt liv!” och så blev hans liv. På måndagen
den 22 mars 1999 var det meningen att ytterligare två program i serien
skulle spelas in hos Sveriges Radio i Växjö. Men när han inte dök upp
på den gamla vanliga tiden så förstod man att något var
galet. Senare på kvällen hittades han död i sin lägenhet av hans
syster. Lars-Göran Frisk blev 56 år. |
| Efter över 700 program blev han en för hundratusentals lyssnare mycket
saknad radioprofil - ett tomrum uppstod för de som hade gillat honom och
den musik han hade spelat i sina program. Och vad skulle det bli av hans
stora skivsamling?! En period fanns planer kring ett 78-varvsmuseum i
Vetlanda till Frisks ära, och hos Kultur- och fritidsförvaltningen i Vetlanda
kommun gjordes sonderingar om möjligheter för detta. På det redan
existerande Vetlanda Museum såg man mycket positivt på en sådan
komplettering, och länsstyrelsen kontaktades för att utreda möjligheter
att för detta ändamål få pennigmedel ur EU:s strukturfonder.
Ett praktiskt och ekonomiskt problem fanns förstås när det gällde
administration och den professionella sakkunskap som skulle behöva rekryteras
och avlönas till en sådan museiverksamhet. Andra arkiv kontaktades
för eventuell samverkan – Arkivet för Ljud och Bild (numera under namnet
Statens ljud- och bildarkiv), Svenskt Visarkiv och Statens Musikbibliotek
m.fl. I det hela ingick det absoluta önskemålet att samlingen skulle
hållas öppen och tillgänglig för forskare och för återutgivningar
på CD i samma oegennyttiga anda som varit Lars-Göran Frisks adelsmärke. |
| Det blev dock till slut Anders Eldeman - producent för ”Melodikrysset”
i P4-kanalen - som genom överenskommelse med Lars-Göran Frisks dödsbo
övertog hela skivsamlingen. Kanske hade idén om ett publikt museum varit
ekonomiskt ohållbar i längden, och kanske en del av Lars-Görans anda
lever vidare i Eldemans programserie ”Da Capo”, som – precis
som ”Skivor från Vetlanda” gjorde – sänds på lördagskvällarna
i P4. |
