SVENSKA RADIOARKIVET radioarkiv@gmail.com

Så blev det Hit Action - Gudmundur Bragason berättar i januari 2009
Låt mig inledningsvis konstatera att vilka åsikter som är gångbara, i viss mån skiljer sig från tid till annan. Nuförtiden finns det nästan bara pop och rockmusik i radio. Folk som vill höra något annat göre sig icke besvär. Med andra ord är det lika illa ställt med utbudet idag, men på ett annat sätt. Det som här följer är minnen och tankar kring några för mig mycket betydelsefulla år. Jag kan rimligtvis inte ha någon åsikt om mina egna insatser. Radioprogram är oftast en produkt av sin tid och det kanske, trots allt, är den största charmen med dem. Jag är född i Stockholm 1953 och har varit fascinerad av radio så länge jag kan minnas. Från att jag var några månader gammal bodde familjen i Reykjavik. På den tiden fanns det en statlig radiokanal på Island, men det fanns också en amerikansk militärbas och de hade en radiostation för sina anställda. Det gick att få in den i Reykjavik med omnejd och det var inte ovanligt att islänningarna lyssnade, särskilt ungdomen. För min del innebar det att jag tidigt fick smakprov på hur amerikansk radio kunde låta. Vi flyttade tillbaka till Sverige i maj 1960. Då var jag sex och ett halvt år gammal. Programmen i Sveriges Radio roade mig inte. De hade ett mindre utbud av lätt musik än den isländska radion och tempot var lägre. Det svängigaste Sveriges radio hade att erbjuda var nog Sveriges bilradio med C. G. Hammarlund som sändes i P1 på lördagar kl. 13.00-15.00. Melodiradion fanns inte och P2 sände bara några få timmar per dygn. Det var i och med Radio Nord som jag för första gången hörde fartfylld radio i Sverige. (Radio Nord slutade sina sändningar i och med att piratradiolagen infördes 1962.) Jag minns särskilt deras Top 20 som sändes på onsdagskvällarna. Åren gick och jag började lyssna på utländsk radio. Som många andra popintresserade drogs jag till Radio Luxemburg. Där fick man höra de nya skivor som Sveriges Radio, i bästa fall, spelade några månader senare. Under 1970-talet blev ungdomsprogrammen i Sveriges Radio "medvetna"! Ut med den  kommersiella, kulturimperialistiska popmusiken och in med kommunistpropagandan. Topplistorna försvann och svensk ungdom slutade lyssna på den inhemska radion. Konstigt? Från 1975 spelade jag ibland som discjockey på privata fester, men det var mest ett substitut för radio. Jag reste till England och USA, köpte singlar och lyssnade på radio. Jag spelade in många kassettband med de stationer jag tyckte bäst om. Det var till exempel Capitol Radio i London och WLS i Chicago. Vid hemkomsten lät jag mina vänner lyssna. Vi gjorde egna band med fingerad, svensk popradio. De finns dessbättre inte bevarade. 1979 införde den borgerliga regeringen närradion på försök. De tänkte sig ett forum för till exempel kyrkor och politiska partier, men det var även andra som började sända. Det var sådana som vi, det vill säga folk som var intresserade av att utveckla och förändra radion. Detta hade politikerna givetvis inte tänkt sig. Massmedier som de inte har kontroll över var och är för dem en mardröm! Första gången jag medverkade i närradion var i RTF, Riksradioteknikernas förening. Det var 1979, troligen i juli. Där träffade jag Lasse Lundeberg för första gången. Vi skulle sedan ha en hel del med varandra att göra i och med att jag började göra program för SBC. Mitt första program för SBC var den 15 september 1979. Det var SBC:s första lördagssändning. Inslaget hade jag gjort tillsammans med Kenneth Andersson och det hette Radions Guldålder. Det handlade om hur politikerna stoppade Radio Syd och Radio Nord. Programmet gjordes delvis med tanke på att det var val dagen därpå. Morgonen efter SBC-debuten åkte jag till USA. Vid hemkomsten därifrån ringde jag Kenneth och vi gjorde ett program baserat på en del av de nya skivor jag hade köpt i Amerika. Något skulle programmet heta och det fick bli Hit Action. Detta från början tillfälliga program blev en serie som varade hela min närradiotid. Hit Action spelade "Hits från igår, idag och imorgon". Det spelades ren pop, ingen disco. För det första var jag hjärtligt trött på discomusiken och för det andra märkte jag att den var på väg ut. Hit Action spelade mest amerikansk och engelsk pop som sällan hördes i andra program. (Jag var aldrig riktigt nöjd med programnamnet Hit Action, men kunde inte hitta på något bättre.) Skivorna beställde jag ofta i butiker som hade egen import från England och USA. Många amerikanska singlar gavs aldrig ut här. Visserligen kanske låtarna jag sökte fanns på LP, men jag ville vara säker på att få singelversionerna eftersom dessa ofta var tänkta för radio. Ofta hade jag aldrig hört skivorna när jag köpte dem. Exempel på vanligt förekommande artister: Hall & Oates, Sheena Easton, The Police, Dan Fogelberg, Elton John, Fleetwood Mac, ABBA, Madness, Little River Band, Cliff Richard, ELO, Human League med flera. Förutom aktuella låtar spelades enstaka äldre poplåtar som sällan hördes i svensk radio.			Vi gjorde våra jinglar själva och de skulle vara på svenska eftersom programmen gjordes för en svenskspråkig publik. De första jinglar som Kenneth och jag gjorde var med en kör bestående av en gammal vän vid namn Lars-Erik Assmundson och mig själv som sa "SBC", "Hit Action", "Gudmundur Bragason" och så vidare. Därefter lades olika bakgrunder på dessa körer. En trevlig röst som ofta användes i Hit Actions jinglar tillhör Kicki Lundgren. Det gjordes också sjungna jinglar till färdiga bakgrunder som till exempel instrumentala partier från poplåtar. Några gånger användes Beatleslåtar. Där låg sången ofta i ena kanalen så det gick att ta bort den. Därefter la jag på egen sång till ackompanjemang av världens bästa popgrupp. Mina sånginsatser var väl inte särskilt lysande, men vad skulle vi göra? Att hyra musiker och sångare kostade pengar som vi inte hade. Det gjordes också smått politiska jinglar. "Om denna schysta radiostation tar död på kulturen, så må kulturen dö". Enligt åsiktsetablissemanget, det vill säga rödtofsarna, var vi "kommersiella". Vi tjänade visserligen inga pengar på vår verksamhet, men skällsord tog de till i brist på sakliga argument och kommersiellt var allt som de inte tyckte skulle få finnas. Följaktligen var kultur allt det som tjänade deras syften och de företeelser som de tyckte om. Ingenting annat! I början var mina program 45 minuter långa och sändes varannan söndag klockan 14.00. Så småningom fick jag mer sändningstid och från våren 1981 sändes Hit Action varje söndag i en och en halv timme klockan 22.30. Jag var lyckligt lottad eftersom jag från början samarbetade med Kenneth Andersson. Honom känner jag sedan mitten av 1970-talet. Hans ovärderliga kunskaper om framförallt amerikansk radio hjälpte mig att bli något av den radiodiscjockey jag ville vara. Det var också han som introducerade mig i SBC-gänget. Under det drygt första året spelades programmen in på Svea annonsbyrå där Kenneth var anställd som ljudtekniker. Sent 1980 anställdes han på Stockholms universitet och programproduktionen flyttades dit. Samtidigt började Ingemar Lindqvist arbeta på Svea annonsbyrå och de program som jag senare gjorde tillsammans med honom spelades in där. Från augusti 1981 spelade jag in programmen hemma där jag hade byggt upp en liten enkel studio. Det hände också att Kenneth och jag gjorde andra program än Hit Action. Jag vill särskilt nämna ett tvåtimmarsprogram om Radio Nord som sändes den 8 mars 1981, det vill säga på tjugoårsdagen för när den stationen inledde sina reguljära sändningar. Ingemar Lindqvist samarbetade jag med, särskilt sommaren 1981. Vi bestämde oss för att Hit Action skulle redovisa de tio översta placeringarna på Radio Nords Top 20-lista, det vill säga från den lista som sändes, samma datum, för exakt 20 år sedan. Ingemar klippte ihop snuttar av de tio låtarna. Den som var etta spelades ofta i sin helhet. Sven Hallberg samarbetade jag också mycket med. Vi gjorde en del nattsändningar tillsammans. Då och då fick vi för oss att göra underliga inledningar till våra respektive program och då kunde vi hjälpas åt. Stämningen i SBC-gänget var god och det var en förutsättning för att programmen skulle bli så pass hyggliga som de ändå blev. Glöm inte att vi arbetade helt ideellt för något vi trodde på, fri radio! Vi arbetade på dagarna och gjorde radioprogram och jinglar när vi var lediga vilket ofta innebar arbete långt in på nätterna. Det absurda var att vi hela tiden, men allra mest mot slutet, tvingades lägga ner stor energi på att hävda vår rätt att existera. Programkvaliteten blev stundtals lidande. SBC tvingades slutgiltigt att upphöra med sina sändningar den 26 september 1982. Från januari 1983 till mitten av 1984 sändes Hit Action i Lunds närradio. Programmen producerades nu hemma för Radio LSAF (LSAF stod för Lunds studentkår och Akademiska Föreningen). De spelades in på kassett och skickades till dem, oftast på fredag morgon. (Posten hade utdelning även på lördagar på den tiden, men mot extra avgift.) Sedan sändes de på lördagar kl. 17.00. Hit Action återkom sedan sporadiskt i olika sammanhang och det sista programmet sändes i Lunds närradio, Radio AF, i början av 1987. Sedan dess har jag gjort helt andra saker. Dagens radio ger jag inte mycket för. Något mer förutsägbart får man leta efter! De kommersiella stationerna i Sverige är knappast något hot mot Sveriges Radios ställning som landets mest effektiva hjärntvättmaskin. Dessutom har musiken förändrats. Det tycks tyvärr varken finnas riktiga artister eller kompositörer längre. Numera lyssnar jag inte så ofta på popmusik, fast det händer. Jag har ingen lust att låtsas att jag fortfarande är ung, men den ovan beskrivna epoken har onekligen påverkat mig som person. Tack alla gamla medarbetare, även de som jag inte har nämnt. Det här är trots allt en artikel, inte en bok. Jag vill också tacka dem som stödde oss. Hit Action med Gudmundur Bragason kommer aldrig tillbaka, ty allt har sin tid. Gudmundur Bragason