Det är tragiskt om lokala artisters skivor försvunnit i och med att lokala arkiv försvunnit. Nu köpte Grark in allt som gavs ut i Sverige, vad jag vet. Men det förekom säkert en del pressningar som inte gavs ut på de stora bolagen.

I distrikten (Sveriges Radio och Lokalradion) fanns det många skivor som spelats in av lokala artister. Dessa skivor köptes inte alltid in av Grammofonarkivet i Stockholm. Nu när många, för att inte säga de flesta, lokala grammofonarkiven är sålda/slängda har dessa ”rariteter” försvunnit. En intressant fråga är om man bemödigat sig att ens försöka ta reda på dessa alster innan de försvann ut i förgängligheten.

Citat:
——————————–

Lars Mossberg skriver:
2013-02-20 kl. 00:53
På tal om förstörda skivor i starten så måste det uppmärksammas igen det att Grammofonarkivet på Radiohuset i Sthlm är helt unikt på grund av att det finns egentligen 2 skilda arkiv.

Det ena arkivet hette grönt PX-arkiv och kunde bestå utav upp till 10 olika oberoende låneex. Ofta hade grammofonproducenterna egna utlåningsex som dom placerade i de speciella grammofonvagnar som före sändning av just Melodiradion rullades ned till utgående PK eller programkontroll för rätt kanal. I praktiken var det P3 som använde dessa vagnar med kontinuerligt utbyte i.
Ibland kom andra producenter till sändande annan radiostudio med en bunt med gröna PX som var lånade i grammofonarkivet. Ofta hade producenterna med helt nya ospelade exemplar direkt från grammofonbolagen. Eftersom dessa ex nästan inte hade spelats någon gång så lät t.ex Svensktoppen bättre än när samma skivor spelades i PK.

Men nu till det fina med grammofonarkivet. Det finns ett ”Rött PX” arkiv. Alltså ett arkiv som ingen vanlig medarbetare fick låna i eller ens titta i. Det var endast personal som var behörig och tillhörde grammofonarkivet rent lönemässigt som fick hantera dessa ex. Så fort en skiva togs bort från det inhägnade området på Radiohuset N1 så måste det följa med en utbildad grammofontekniker.

I program som Ring så spelar vi eller Skivor till Kaffet så spelades skivorna upp i grammofonarkivets uppspelningsrum. Där stod alla typer av grammofoner ofta EMT 927. Mixern var just den gamla BS-pulten med samma ljudteknik som i Einar Engmans RB-bord. Senare utökades denna service till samma kontrollbord som i radiohuset nämligen Seem-bord. I alla fall så var det antingen dessa skivor som önskades som spelades mest som röda PX men också naturligtvis klassisk musik som var känsligare för mekaniska störningar.
Andra skivarkiv som BBC:s stora arkiv består endast av utlånings ara skivor vilket har resulterat i en samling med knastrande skivor. Här är vårt grammofonarkiv helt unikt och om man slumpmässigt tar ut vissa röda PX så är dessa exemplar helt ospelade i praktiken.
Att överföra dessa röda PX till moderna datafiler med nya sökfunktioner borde vara en god kulturgärning. Är det nåt problem med det röda exet så finns det ett antal gröna. Sen kan man behandla knäpparna genom redigering och användning av bearbetningsprogram
Här äger SRF en stor skatt som borde tas om hand om innan någon kommer på idén att slänga allt.
Så en sak till: I arkivet fanns ett antal entusiastiska medarbetare med grammofoteknikerna i spetsen. Skogis, L Bergendahl, Dick Blomberg , Bobo Olsson m många fler ingen glömd och den legendariske L.G Nilsson. Dom låg lite före i tankarna då och beställde originalgraveringar från USA även på pop och rocksinglar så förutom att dom är relativt ospelade så finns dom i rätt originalversion.

I Europa hade man bara den typ tyska eller holländska kopian och inte i röda PX. Dessa versioner var gjorda utan någon större kärlek vid hanteringen och dessutom från ofta 3:e bandkopian. Dessa ex lät miserabelt dåligt.
En kulturgärning vore det att överföra dessa ex med så bra teknik det bara går och lägga upp låtar och artister som i ett ”Spotifybibliotek”
Här finns det tusen och tusentals skivor som aldrig blivit CD-mastrar och tillgängliga på fil idag.
Lite curiosa är det att allt som passerade Mastering Labs graveringar i Hollywood anses som det riktiga originalet. Bandmastern innan det blev CD-skiva/itunespår eller annan musiktjänst är inte det riktiga originalet. Dough Sax som fotfarande äger Mastering Lab berättar i en intervju att han och övrig personal nästan alltid gjorde en slutjustdring ofta med filter innan det blev graverat. Man skrev upp värdena på papper och använde dessa värden igen om fler graveringar behövde göras.
Dessa så kallade riktiga original finns ospelade på grammofonarkivet i Stockholm och borde överföras till fil så snart det bara går.
Idag kan man också flutterjustera skeva skivor i nya dataprogram.

————————–
Slut citat.