Kommentarer till Ljudnivåer för rundradio

Av: Olle Dahlquist

Olle Dahlquist — Wed, 29 May 2013 22:50:39 +0000

Sten Frykberg var härlig att jobba med. Jag minns att vi en gång spelade in Önskekonserten i Studio 24. Vi kom att tala om bilar och han sade att han hade haft en bil som var röd och att den gick bra. Så därför var alla röda bilar bra 😉

Av: Lasse Lundeberg

Lasse Lundeberg — Wed, 06 Mar 2013 11:51:34 +0000

Har tänkt och tänkt. Är ganska säker på att det inte var Frykberg, utan en annan dirigent vars namn fortfarande undflyr mig.

Av: Ingemar Lindqvist

Ingemar Lindqvist — Sun, 03 Mar 2013 21:21:06 +0000

Radiopersonligheten som så trivsamt presenterade klassiker var kanske Sten Frykberg?

Av: Lasse Lundeberg

Lasse Lundeberg — Sun, 03 Mar 2013 19:02:26 +0000

När jag körde sådan ”Voice Tracking” som DJ på Vinyl 107, kunde man vid inläsning få en ungefärlig uppfattning av hur nivåer vid sändning skulle bli. Minns jag rätt i hastigheten, kunde man inte justera hur nivån på musiken skulle bli vid sändning. Bara sin egen röst, vilket iofs fick betydelse genom efterföljande kompression. (Som man fick tänka sig)

Datorn sparade DJ-rösten där man började tala i uttoning på låten före, och registrerade när man startade nästa låt/ reklam. Som DJ kunde man höra ungefär hur övergången skulle bli när datorn senare sände det hela.

Men timingen var inte perfekt. Det kunde diffa på någon takt. Jag tog mig aldrig tid att ta reda på om denna tidsdiff. var samma varje gång, så man kunde kompensera. Det funkade på lösa mixar, men inte tighta. Att ”rappa” kunde bli i baktakt! Det funkade på luftiga mixar, inte om man ville ha sin röst exakt i nivå till musik.

Ett bättre system hade varit om automationen spelade in själva mixen, exakt som DJ gjorde den, och sände den inspelningen där musiken tonade ut. I så fall hade övergången blivit exakt som den lät i lurarna för DJ:n.

Av: Lasse Lundeberg

Lasse Lundeberg — Sun, 03 Mar 2013 18:49:16 +0000

På 70-80-talen fanns i P2:s musikradiokvällar, en känd dirigent som ibland agerade hallåman för klassisk musik. Minns tyvärr inte hans namn.

Han både kunde och kände musiken väl. Han gjorde ljudteknikerarbetet mycket bättre än vi någonsin kunnat. Han avpassade paus efter stycket, anpassade nivå, tonläge och allt till musiken.

Det var en njutning att köra, och underbart att följa en sådan skicklighet. I bästa fall spelades musiken på skiva från Grammofonarkivet, så vi tekniker i Programkontrollen bara behövde dra reglarna upp och ned. Samt övervaka om något behövde justeras.

Av: Ingemar Lindqvist

Ingemar Lindqvist — Sun, 03 Mar 2013 18:49:12 +0000

Du beskrev helt riktigt i din text också hur forna tiders radiopratare i musikövergångar hade förmågan att anpassa ”energin” i sitt sätt att tala för att ge en mjuk övergång från den föregående musiken in i talinslaget, och sedan anpassa likadant i sitt sätt att tala inför nästa musikinslag om det var tät och ”hårt” ljudande musik, eller mera gles och dynamisk.
Möjligheten för sådan anpassning är i de flesta fall obefintlig i radion numera eftersom så få sändningar mumera går ut live. Talinslag är oftast förinspelade, lösryckta ur det sammanhang de sedan läggs in i via dator i en playlist.
Förr var ljudteknikern en person som noga valts ut bland massor av sökande, det var många som sökte men väldigt få blev valda. Ofta var alltså teknikern redan en stor stjärna vid anställningstillfället, men utbildades vidare i Sveriges Radios egen utbildning, och denna utbildning pågick nästan konstant. Numera är de flesta ljudtekniker utslängda och ersatta av en elektronikbox som smetar till ljudet helt utan känsla.

Av: Lasse Lundeberg

Lasse Lundeberg — Sun, 03 Mar 2013 18:00:00 +0000

Ja, ”Volume Units” ändrar jag till. Tack. Skrev ”Volt” av bara farten, då det är en voltmeter rent tekniskt.

Ledsen att du fick hållas väntandes på 6dB-regeln. Hoppas på ett snabbt återhämtande. Dels kan man inte skriva allt i en text, dels var det något som jag fick lära 1969. Sedan blev regeln mer och mer fel. Musik och tal är så oändligt mycket mer komplicerat än vad regeln sade. Man måste också ifrågasätta vilken typ av program.

När den regeln lärdes ut hade inte musiken börjat bli mer kompakt. (Se text) Då var musiken ofta mer dynamisk, utom dragspel då. Samtidigt var mikljudet (se text) både dynamiskt och otydligt.

Saker förändrades och regeln, som var bra i vissa lägen, blev mer och mer stel. Den lärdes inte ut till P2 och klassisk musik. Där var tumregeln tvärtom att tal ofta skulle hamna svagare.

Regeln fungerade bäst i program av tal, där musik var paus. Klassisk musik var fint, populärmusik liet fult, vilket återspeglads i denna regel. Melodiradion var ju lite av vad katten släpat in i SR pga Radio Nord, och därför hölls musiken mer på avstånd. Även presentation var mer kylig, (vilket även journalistik var då) jämfört med senare tiders närvaro-presentattion. Så regeln hade sin tid, men blev mer och mer fel. Passar idag på ett ”Studio Ett”, kanske.

Av: Ingemar Lindqvist

Ingemar Lindqvist — Sun, 03 Mar 2013 17:30:50 +0000

VU ska uttydas ”Volume Units”, inget annat, se här:
http://en.wikipedia.org/wiki/VU_meter

En tumregel man ibland hört talas om från den gamla Melodiradion, innan allt skulle elektroniskt tajtas till och tokprocessas i hur många led som helst, var att hålla ner musiken nivåmässigt 6 dB svagare än toppvärdet hos musiken. Jag väntade på att du Lasse skulle nämna denna regel. Som alla tumregler ska den uppfattas som mycket ungefärlig, förstås, men tumregler är bra, och det tycker jag att även denna är.