radiolars.com » Digitala fotspår

RFID-chip litet problem

Lars Lundeberg — Sun, 25 Jan 2015 03:47:43 +0000

Husdjur har chip med RFID. Människor opererar in RFID-chip för att kunna öppna dörrar m.m. Det växer ett motstånd mot dessa chip i människa. Folk är rädda för kontrollsamhälle. Men kritiken är ganska konstig för vi har redan ett framväxande kontrollsamhälle utan RFID-chip. Därför skrev jag denna text på följande FB-sida mot RFID-chip i människa:

Jag skrev:
Det är jättebra att varna för kontrollsamhälle, och chip är en mycket skrämmande utveckling. Men, det finns ju redan verktyg som går mycket längre:

– AUTOMATISERAD ANSIKTSIGENKÄNNING för ID. Kan idag användas i köpcentra, på stan, med mobil, med laptop och padda. Infrastruktur finns, mjukvara finns. Används redan för ID. Den som inte täcker ansiktet, kan spåras världen runt. Och hemma framför datorn. Kameror kan även läsa av känslor.

– KARTLÄGGNING AV GEOGRAFISK POSITION och RÖRELSEMÖNSTER. Utförs redan med folks mobiltelefoner. Infrastruktur finns redan över hela världen. Är i drift. Här kan även vilka personer man träffar kartläggas, vilka aktiviteter man utför m.m. T.o.m. ens kroppsrörelser.

(Även när man ”stänger av” sin mobil, kan den fortfarande aktiveras utifrån)

– AVLYSSNING. Kan utföras med miken i laptop, padda och mobil. Här kan även känslor avläsas.

– TELEFONAVLYSSNING av mobil.

– FOTOGRAFERING/ VIDEO. Kan utföras med laptop, padda och mobil.
Foto kan ge ID. Kameran kan se exakt vad man tittar på, på skärmen. Mjukvara kan avläsa ens känslor.

– SURFVANOR, TELEFONBOK, SAMTALSLISTA,…

Jämför då med RFID-chip, där det krävs att man är centimeter från avläsare. Det skulle krävas avläsare överallt, (och ändå inte komma nära nog) där det skulle krävas nya register för ID kopplat till RFID-chip.

RFID-chip sitter fast, men hur många är bereda att inte ha med mobil? Att täcka över laptopen hemma? Att inte lägga mobilen på bordet när man samtalar? I praktiken är ju mobilen med oss överallt.

Så visst är RFID-chip en skrämmande utveckling, men den som vill kontrollera har ju redan verktygen; mobil, laptop, övervakningskameror, mobilavkännare på stan,.. RFID-chip är att sämre alternativ. Ansiktet är bättre ID. (Och foton kopplat till namn är lätt att få tag på)

Så denna sida är jättebra, kontrollsamhället tilltar, men det finns mycket större problem än RFID-chip.

SLUT CITAT.

Så skrev jag på Facebook-gruppen ”Säg NEJ till RFID Chippet”:

https://www.facebook.com/NejTillRFID?fref=ts

Radiolyssnande inte privat längre

Lars Lundeberg — Sat, 24 Jan 2015 05:30:21 +0000

Att lyssna på talradio är att försjunka i eget sökande ibland kanaler, eget tänkande, eget kännande. I egen takt. Ännu bättre är det på internet, där man kan lyssna när man vill, pausa som man vill, hoppa tillbaks några ord,…

Men ingenting är gratis, och på internet försvinner lugnet av att vara observatör. Varje klick registreras och kan sparas av datorer. De kan också se mönster och placera en i grupper med folk som klickar på liknande sätt. Om man hört radioreklam kommer sedan ens inköp av just den varan , eller annan, att kollas. Om man hört reportage om en ort, kan ens färd dit kopplas till radioprogrammet. Om man hört om en person, organisation eller företeelse, så kan ens senare möten och upplevelser kopplas. Även de saker man upplevt senaste tiden, kan kopplas till vad man väljer att lyssna till på internet.

Plötsligt har så radiolyssnande ändrats från att vara privat, till att registreras sekund för sekund. Tid på dagen, plats man lyssnar, vad övrigt man gör, paus i uppspelning, tillbakahopp… allt registreras och kan analyseras av datorer. Hur länge ens intima radioupplevelser sparas, hur de kollas mot ens övriga digitala fotspår, vem som drar vilka slutsatser, vad det innebär i ”Erbjudanden”,.. får man inte veta. Inte heller var arkiven finns och vem som kan kolla dem.

Radiolyssnande brukade vara lika privat som att läsa bok. Men det är klart, läsande på digital skärm kan ju också kollas… Hur kommer detta att påverka vårt sätt att lyssna? Försvinner lugnet?

Ansiktsigenkänning; FB – människa

Lars Lundeberg — Fri, 23 Jan 2015 20:29:23 +0000

Någon som har funderat på varför Facebook vill att vi ska namnge de personer vi ser på gruppbilder där? (”Tagga”)

Deras mjukvara för ansiktsigenkänning är till 97.25% säker. Även med olika kameravinkel och ljus. Människor brukar klara 97.53% säkerhet. Enligt text på länken, undersöker FB möjligheter att söka igenom hela webben efter samma ansikten de har, plus kolla övervakningskameror.

CITAT: ”Tracking your face across the entirety of the web, and in real life, as you move from shop to shop, producing some very lucrative behavioral tracking data indeed.” SLUT CITAT.

Så nu vet vi varför de vill att vi ska namnge våra vänners ansikten på gruppbilderna. (Min analys)

Extreme Tech:

http://www.extremetech.com/extreme/178777-facebooks-facial-recognition-software-is-now-as-accurate-as-the-human-brain-but-what-now

Vill tidningar spana på läsare?

Lars Lundeberg — Fri, 23 Jan 2015 18:09:37 +0000

När den startade för några år sedan nu, brukade jag hänga på en FB-sida som heter ”Journalistbubblan”. Där förfasade sig fler över det nya digitala övervakningssamhället. Liknande skrevs ofta i branschtidningen ”Journalisten”. Men efter ett tag tystnade kritiken och den som ifrågasatte det nya misstänkliggjordes. Det hände sig också vid den tiden att läsarkommentarer var något som debatterades. Mer om det senare. Men vadan denna plötsliga tystnad?

Jo, även tidningarna kan ju dra stor nytta av att i detalj kunna följa läsarens fotspår och fingeravtryck. Varje klick loggas. Nu får man genuin respons på varje rubriks inverkan. Och genom att mäta tiden till nästa klick, får man statistik på hur länge läsaren stannar på varje sida. I praktiken hur länge de tar på sig för att läsa varje text. Plus vilka annonser de klickar på. Det kan ge mer pengar från annonsörer. Och man får inte bara gammaldags statistik. Inte längre folk som självbedömer sitt läsande. Inte längre samplingar av några få utvalda. Man får exakt beteende. Och man får allas beteende! För första gången helt kompletta läsar-undersökningar. I realtid. Och man kan rikta olika innehåll till olika läsare. Sak samma med annonser. (Där det troligen använts först)

Lägg därtill läsarkommentarer. De var tidigare ett växande problem eftersom folk hade ofoget att klaga på tidningarnas tidigare envälde. Det vågade många, då de kunde vara anonyma. Det pågick en intensiv debatt på ”Bubblan” (FB-gruppen ”Journalistbubblan”) och i Journalistförbundets tidning Journalisten om hur man skulle göra med läsarkommentarer. (Som ofta var riktigt otrevliga)

Detta löstes genom Facebook! Tidningarna tog bort sina fristående egna funktioner för läsarkommentarer, och inledde istället samarbete med FB. Nu kunde folk inte längre uttrycka sig anonymt. Och, när man surfar in på t.ex. Aftonbladet, så syns ens egen Facebookprofil där. (Eftersom man använt samma dator till FB)

Aftonbladet vet redan om vem man är! (Gäller såklart alla tidningar. Och jag har ingen inside-info om vem som köper vad) Med stor sannolikhet köper tidningarna info om en. (Den info Facebook har som alla kan läsa, och troligen saker som ens beteende på Fejjan, ens vänner, vilka FB-grupper man deltar i, kanske jobb, bostadsort, dygnsrytm, m.m. m.m. Dessutom kan ju det man skriver analyseras och placera en i någon kategori efter bildningsnivå, åsikter, inflytande på andra i FB,.. (Antagande efter vad som är teknisk möjligt) Är man en ”Leader” eller ”Follower”. Man kan ju också lära om det man läst i en tidningsartikel, sedan resulterar i att man länkar artikeln, eller skriver om samma ämne. Man kan sedan se vilka av ens vänner som vidarebefordrar det man läst. Som delning eller egen text. Men kan se exakt hur nyhetsstories sprider sig. (OBS! Min analys endast)

Detta ihop med läsarvanor på tidningen sida, är en våt dröm för tidningsfolk. Aldrig någonsin har de haft sådan järnkoll på sina läsare! Aldrig någonsin har de kunnat lära känna så mycket om deras bakgrund plus exakt hur de beter sig vid läsandet. Och därefter. Och hur de påverkar andra.

OK, på en skala, hur stor är nu sannolikheten att samma tidningar ska skriva något om ”DET NYA STASI-SAMHÄLLET! VI AVSLÖJAR HUR DU KOLLAS SEKUND FÖR SEKUND!”. Skulle inte tro det…

Nyss googlade jag för att hitta tidningsartiklar om detta ämne. Moment 22. Ingen verkar vilja skriva om det… Troligen är det därför SVT varit ett undantag och faktiskt tagit upp en del av vad som händer med ”Sociala media”. De lever inte på annonser. De är mer fristående.

Facebook experimenterade med användarna

Lars Lundeberg — Fri, 23 Jan 2015 17:59:54 +0000

Facebook utförde ett experiment. (Utan att meddela testpersonerna) Skulle folk skriva annorlunda, efter vad de nyss läst?

I det allmäna nyhetsflödet, ser vi främst vad våra vänner skrivit. Troligen ser vi oftare vänner vars inlägg vi ”Gillat” och/ eller kommenterat. Samt sällan de andra. Gissningsvis testar FB då och då med icke-vänner. Kanske de matchar upp folk som har gemensamma vänner, gemensamma intressen, beteenden m.m.

I experimentet delade FB in folk i två grupper. Först värderade man ord som ”positiva” och ”negativa”. Den ena gruppen fick se ”positiva” inlägg från sina vänner. Den andra fick se ”negativa”. Sedan kollade FB vilken typ av ord testobjekten skrev oftare.

New York Times skriver:

http://www.nytimes.com/2014/06/30/technology/facebook-tinkers-with-users-emotions-in-news-feed-experiment-stirring-outcry.html

Makt över vår dagbok

Lars Lundeberg — Thu, 22 Jan 2015 11:05:23 +0000

En aspekt av våra digitala fotspår, är att de kan sparas i decennier. En del kommer finnas kvar i hundratals år. Dessutom lär dagens avancerade kryptering bli enkel att knäcka senare. All denna dokumentation av handlingar, tankar och känslor kommer att efterfrågas av seriös forskning. Även av affärsintressen, politiska partier, lobbyinggrupper, främmande staters krigsplanering och extremistgrupper. I varierande skala av gott uppsåt. Spåren kan användas när man ska köpa försäkring, hus, bil,… söka jobb, sjukskriva sig, söka pengar,…

Fler och fler av våra handlingar lämnar digitala spår. Var vi är, vilka vi träffar, vad vi läser, när vi sover, vad vi köper, om vi tar hiss eller trappa,.. Här syns våra handlingar, känslor och tankar. Många av dessa data samlas in och sparas i åratal. De säljs vidare. Kan användas utan att vi vet om det. Men vi själva har ingen makt. Vi vet inte vad som samlas in, var det finns, vem som kan använda det.

För individen kan för länge sedan glömda synder plötsligt användas emot en. För individen kan också vetskapen om att förklaring till oförklarade trauman finns lagrade någonstans, men för tillfället utom räckhåll, väcka hopp och förtvivlan.

Alla dessa data säljs och köps redan på en växande världsmarknad. Mycket privatliv har samlats in utan våran vetskap. Mycket har vi givit bort gratis. Här uppstår då situationen att dessa data om oss, kopieras och säljs ovanför våra huvuden. En fråga blir vem som ska ha rätt till dagboken över våra liv. Frågan om anonymitet blir inte så enkel när stora mängder data gör det lättare att identifiera. Det kan räcka med en liten pusselbit, för att koppla ett liv till en individ. Eller så syns redan den biten. Detta är ännu abstrakta resonemang för de flesta. Och ingen vet hur framtiden blir. Vem ska ha makten över våra dagböcker?

Kartlägga röster

Lars Lundeberg — Thu, 22 Jan 2015 10:46:58 +0000

Vilka låtar som spelas på radio har länge varit intressant för skivbolag som vill kolla populäritet och för radiostationer som vill kolla andra stationer. Mjukvara som känner igen specifika ljud, kopplas till radiomottagare, jämför med musikarkiv, och kartlägger vilka stationer som spelar vilka låtar, och när.

Samma teknologi kan kopplas till mikrofon och man kan följa vad folk har för ljud ikring under dagen. Det har länge använts för att kartlägga radiolyssnande, samt (åtminstone senare år) tevetittande. Det blir betydligt säkrare lyssnar- och tittarundersökningar än det gamla, där folk fick rapportera utifrån sina minnen. (När folk lyssnar eller tittar på internet reggas kanaler, tider, och vilken dator/ mobil/ surfplatta)

Sedan en tid finns liknande appar för mobiltelefon; de känner igen ljud i omgivningen, skickar till servrar med musikarkiv, och om det blir träff, syns i mobilen titel och artist, samt erbjudande om att köpa låten.

Snarlik teknologi skulle förstås kunna känna igen röster – vilka i vuxen ålder inte ändras så mycket – och man skulle kunna få en ganska säker identifiering. (Används troligen redan) Tekniken skulle även kunna bedöma folks stämningsläge (i första hand hur rösten är) och den ljudmiljö personen befinner sig i. (Vilket ger en utökad kartläggning av dennes liv)

Tanken att ens mobilmikrofon (eller mik i laptop, padda) ska skicka allt den hör iväg till någon dataserver någonstans, känns motbjudande för många. För att ladda ned appar, t.ex. för Facebook, ska man ofta godkänna att de kan använda ens mikrofon. Det anses vara för att känna igen musik, men skulle kunna användas till annat.

Digitala svallvågor avslöjar tjuvfiske

Lars Lundeberg — Thu, 22 Jan 2015 02:30:48 +0000

Kommersiella fartyg skickar kontinuerligt sin position till satellit, via ett system som kallas ”AIS”. Detta används av miljövänner för att spåra överfiske.

Hur fartyg kan följas visas på sidan: Global Fishing Watch:

http://www.globalfishingwatch.org/

World Wildlife Fund:

http://www.worldwildlife.org/stories/technology-helps-fight-illegal-fishing

Hackare stal Madonnas musik

Lars Lundeberg — Thu, 22 Jan 2015 01:24:46 +0000

Amerikanska FBI och Israels enhet för cyberbrott har spårat en hackare i Tel Aviv. Mannen uppges ha stulit musikstycken som Madonna arbetade med för senare publicering. Musiken ska ha erbjudits på internet, varpå Madonna släppte låtarna tidigare än planerat.

Times of Israel:
http://www.timesofisrael.com/israeli-arrested-for-hacking-madonna-song-library/

The Hollywood Reporter:
http://www.hollywoodreporter.com/news/madonnas-devastating-album-leak-guy-760558

NBC News:
http://www.nbcnews.com/news/world/madonnas-leaked-music-probe-hacking-suspect-held-israel-n290316

Hur Google funkar

Lars Lundeberg — Wed, 21 Jan 2015 22:02:42 +0000

Google surfar ständigt webbsidor i jakt på ord. Varje ord lagras ihop med adresser till alla de webbsidor det hittats på. När vi sedan söker på ett ord, så visar Google de sidor där ordet finns och radar upp träffarna efter sannolikheten att det var vad vi tänkte på. (Troligast överst) Ett kriterium är vilka andra ord som står i närheten. En sökning på ”stockholms stad” ska ju i första hand visa de sidor där de två orden finns invid varann, i den ordningen.

När man stavar fel på vanliga ord brukar Google fråga om man menade ”xxx”. Genom att klicka på Googles föreslagna sökning, får man träff på den stavningen, och Google får statistik på vad folk ser som rätt stavning. Vilket med tiden säger Google vad som är allmänt ansedd korrekt stavning. (Det skulle även kunna användas i Googles översättningstjänst; Google Translate. Både ”rätta” och ”felaktiga” stavningar. Google vill ju kunna översätta även felstavade texter. Min gissning)

När Google läser igenom webbsidor så registrerar man även länkar. När samma länk hittas ofta, så anses många tycka sidan som länken pekar på, är intressant. Då hamnar sidan högre upp som sökresultat. (Detta medför en lätt rundgång, då sidor många länkat till, oftare kommer att länkas till igen) Sedan utgår jag ifrån att Google loggar vilka föreslagna länkar man klickar på. Det säger dem hur nöjda folk är med sökförslagen. Google kan då bli bättre. Troligen lagras även den IP-adress och/ eller dator/ mobil som gjorde sökningen. Så varje individ får passande sökresultat, och med tiden blir mer och mer nöjd. Detta innebär förstås också en lätt rundgång där folk blir mer och mer inne i sina cirklar. Kanske Google blandar upp sökresultaten med chansningar och ser om sökaren klickar på det. Då kan Google bli bättre.

Troligen formar Google även sökningen efter språk. Dels varje ord för sig (även om det inte är vattentätt), kanske region sökaren befinner sig i, kanske vilket språk man har sin browser inställd på, kanske ens tidigare klickade sökresultat; vilket språk/ region de sidorna tillhörde.

För några år sedan brukade Google också ha en cashad bild av sidan invid länken. Det hjälpte eftersom sidan kunde tagits ned när man klickade på Googles länk. Idag vet jag inte hur de gör, för det händer ”aldrig” att en länk de visar har tagits ned.

När Google var nytt så kunde det dröja innan saker som nyligen var publicerade, gick att hitta hos dem. Jag var nyfiken på detta och brukade kolla då och då. Ofta fick man vänta. Snabbast gick det att hitta nya publiceringar på amerikanska välbesökta nyhetssidor. Idag är de snabbare, men utbudet av webbsidor ökar oerhört snabbt idag, så man undrar hur de kan hinna med att surfa webben efter allting. Deras arkiv över hela världens webbsidor, måste vara enormt! Och nu lagrar de bilder också.

Google är en av de saker jag uppskattar allra mest på internet. Har länge scrollat ned i sökträffarna och förvånande är Google riktigt bra på att veta vad jag tycker är de bästa resultaten; de kommer överst. Google vet mer om mig är jag kan begripa hur. (Söker man någon gång på annan dator, blir det förstås inte lika bra, men ganska) Har dock aldrig brytt mig om att kolla detta så noga.

Ett skäl till Googles succé är förstås de miljontals sökord som väller in varje minut. (Sekund?) Av dessa lär Google väldigt mycket. Bäst i sin klass är de på att ständigt få pulsen på vad världens befolkning tänker på. Just nu.

Baksidan är förstås den monopolliknande maktställningen. Hur lätt som helst kan de censurera vissa sökresultat. Detta sker troligen så sparsamt att det inte märks. Och de flesta av oss är nog tacksamma för att slippa en del. Mer känt är att de kan lyfta upp resultat, efter betalning. De är märkta med gult, men även följande resultat skulle kunna manipuleras. Med det enorma utbudet av webbsidor, blir det svårt att kolla. Om man skulle vilja.

Kapitalism, fri marknad, yttrandefrihet och informationsfrihet tenderar att kvävas av monopolliknande situationer. Vi i Sverige minns radiomonopolet. Googles nästan totala dominans har kritiserats. EU har talat om saken, och den 27 november 2014 kom ett uttalande, om att Google borde brytas upp.