I Amerika levde jag, som tidigare bloggat, i framtiden. Fick höra och på mycket nära håll se begreppet ”Working poor”. Det var folk som hade två-tre jobb. Ändå under fattigdomsgränsen. Bodde inneboende hos varann som ”room-mates”. Även i 40-års åldern. (Låglöndejobb som ”En fot in” är lögn. Det handlar idag om skapande av permanent underklass) Ibland såg jag en del av dessa sova i sina bilar. Då resan hem mellan jobben var för lång och/eller för dyr.

I USA lärde jag känna en svensk kvinna som var illegal invandrare och arbetade svart. Ett av hennes arbeten slutade med att hon plötsligt en dag fick gå. De sista veckornas lön stal arbetsgivaren från henne. Hon kunde inget göra. Vid vita jobb, måste arbetsgivaren betala sista lönen samma dag som arbetet avslutas. Gissa om illegala är populära… Sådant händer nu här, när Socialdemokratin mest är minnen från fornstora dar.

SAMMA UTVECKLING NU I SVERIGE

Mödrar som hastar mellan städjobb och hemtjänst. Har pratat med många. Nu i morse såg jag på 20 minuter fem-sex hemtjänstbilar ila runt Nacka i hög fart. Hemtjänstarbetare irrar, letar efter adresser. Andra åker buss och tåg. I min uppgång bor många manliga byggarbetare i samma lägenheter. Andra bor i husvagnar på parkeringsplatser. Gissa om de är rädda för rån. En annan följd av svartjobb. Den rånade är rättslös.

Som jag bloggat tidigare, så pågår just nu, även o Sverige, en jätteomställning där andel underklass ökar och andel medelklass minskar. Även själva arbetslivet förändras tillbaks till före Arbetarrörelsen. Löner sänks. Utbetalningar fuskas bort. Ingen pension, ingen olycksfallsersättning, ingen semester, ingen sjukledighet, ingen som stöder när svarta pengar inte betalas ut. Inget fack. Många kvinnor från utlandet.

FOLKETS HUS I FISKIS

Rebecka Bohlin kom till oss i Fisksätra och föreläste om sin bok ”De osynliga”. Bohlin tar i sin bok upp varför många efterfrågar kvinnor från andra kulturer. Dels är det lättare för arbetsgivaren att komma i överläge. Inte minst för kvinnorna inte alltid kan hävda sina rättigheter. Att de ofta tvingas till svartjobb, gör dem ännu mer rättslösa.

Inte nog med det; som Bohlin skriver i sin bok ”De osynliga”, så kan mången svensk arbetsgivare känna sig så stolt och fin, att ge dessa kvinnor arbete! Även när lön och villkor är dåliga. Då kan man som svensk intala sig hur mycket bättre de har det, jämfört med deras hemland! (Vilket ofta är Sverige, men det är en annan story)

Tilläggas ska att även vita jobb ofta innebär fuskande med löner och andra ersättningar. Dessutom; många firmor blandar upp vit och svart ersättning.

FÖRELÄSNINGEN

Vi var kanske ett femtiotal som samlats på Folkets hus. Där fanns även Lawen Redar från Röda korset. Bohlin och Redar talade om boken ”De osynliga” i synnerhet och alla dessa osynliga kvinnnor i allmänhet.

Arbetarrörelsen är ju av tradition uppbyggt för män. Skilnad mellan ”Rot” och ”Rut” säger en del. I bakgrunden finns att typiska hemarbeten, ofta utförs utan lön eller pensionspoäng. Inte något SAP klagade högljutt över. (Min kommentar)

Boken är lättläst men spännande. Bohlin beskriver många av dessa osynliga kvinnors vardag. Även oseriösa arbetsgivare. (Med Alliansens goda minne, säger jag)

MODERLÖSA BARN

En av de mer otrevliga följderna är alla de kvinnor som tvingas lämna sina egna barn i fjärran land, för att resa bort till Sverige för att ta hand om andras barn och hem! När man sätter sig in i deras fall, vill man grina. VA FAN håller vi på med?!

Sverige som världssamvete. Som bäst i klassen i hela Världen. Som 1800-talets kolonialherrar. Självgoda på verandan, helt medvetna om vår godhet, och att vi är ännu godare som delar med oss med lön till våra husor. (Min kommentar igen)

Se Bohlin berätta om boken i ”En bok, en författare”. Rekommenderas.

Läs boken. Det är lätt gjort. Här är Bohlins sida om boken.

Samhällsförändringar kan börja i olika socialgrupper. De kan börja som levande kultur i en, och sprida sig till andra grupper. Som musik och språk. Förändringar kan också startas i en grupp och få konsekvenser för en annan. Som lagändringar och ekonomi. Motiv, planer, och oförutsedda konsekvenser, får bli andra bloggtexter. Nu ska jag berätta om när jag råkat vara med om i tidsresor och hamnat i olika tidsåldrar. Framåt och bakåt i den större spännande utveckling Västerlandet just nu genomgår.

FISKSÄTRA

Just nu, och sedan sju år, rapporterar jag från en del av Framtiden. Den är visserligen planerad högst uppifrån, men börjar först för oss i miljonprogrammen. Det i sig är spännande, att vi allra först får vara deltagare i en utveckling som sprider sig uppåt till medelklassen. Livet här i Fisksätra har visat sig bli lika intressant som mina korta månader i New York. Att leva så nära människor från hela världen. Att få diskutera och lite grann få leva sig in så många kulturer. Mest märkbart är de att få ta del av de traditionella och konservativa kulturer flera av mina grannar har med sig. Det är också intressant att resa tillbaks till svenskt 70-tal, och de rester av Arbetarrörelsen som fortfarande lever kvar. På gräsrotsnivå. Anmärkningsvärt är den öppenhet och stora vilja till samförstånd och att vilja vara ambassadör för sin kultur, som många uppvisar. Andra vill hålla ihop sin grupp och inte mingla. Påminner om USA. Även arbetslivet, där fasta anställningar nu ersätts av timmar, korta jobb mer svartjobb, är en stor förändring likadan den i USA.

SOLSIDAN

Innan jag flyttade hit till Fiskis, bodde jag i fyra år i mitt föräldrahem i Solsidan i Saltsjöbaden. Att umgås med min mor, att hitta alla minnen i villan, att träffa gamla grannar och skolkamrater, var för mig som att resa tillbaks till min uppväxt. Vad gäller större samhällsförändringar, genomgår inte Saltsjöbaden en lika drastisk förändring, som nu påbörjats för övriga Sverige. Men även mitt gamla Saltis var förändrat sedan min uppväxt under 60- och 70-tal. I vår villa hade köket en gång varit jungfrukammare. Det tydliga klassamhället fanns än på 30-talet när kåken byggdes. Det var nästan borta när jag växte upp. Skillnad mellan klasser, mellan Saltis och övriga Stockholm, var inte så påtaglig då. Även om jag märkte den när jag började i yrkesskola.

Saltsjöbaden grundades som ett trivsamt ställe för de bättre bemedlade år 1892. Då fanns mycket tydliga klasser. 30-talets tidsresa mot jämlikhet började på andra ställen. Här låg Saltis kvar längre i gammal tid än övriga Sverige. När jag växte upp, och framåt 90-talet, var Saltis i takt med tiden. Nu när jag besöker Solsidan är det i vissa avseenden som att resa tillbaks till före 60-talet. Nu återinförs de större ekonomiska skillnader som fanns förr. Nu finns också åter en mycket tydligare skillnad mellan de arbetare, ofta nyinvandrade med osäker anställning, som i husen utför RUT och ROT, gentemot dess uppdragsgivare. Idag behandlas dessa arbetare med mycket mer respekt än förr. Men man kan fråga sig om det kommer att förändras under tidsresans gång. Förr bodde arbetarna i flerfamiljshus i Saltsjöbaden. Idag bor många i Fisksätra. En sak att fundera över är om saltisfolket förändras. Ekonomin förändras från tillverkning till service. Idag bör det vara mindre andel i Saltis som tjänar pengar som t.ex. ingenjörer och läkare. Fler som tjänar på försäljning och finans. Frågan är om resan från naturvetenskap till beteendekunskap, påverkar min gamla hembyggd. När jag föddes, 1955, bodde vi i Hökarängen vilket var den tidens hypermoderna Fisksätra, men det hade jag ingen aning om då.

LOS ANGELES

Innan Solsidan, bodde jag ca sex år i Los Angeles. Det var som att resa in i framtiden. Inte minst arbetslivets förändring, från fasta arbeten till tillfälliga, allmänna lönesänkningar, fackets försvagning, var något jag såg där och som nu ökar i Sverige. USA är ju känt för, och hade ju förr, den allra största delen av folket i ”middle class”. Denna andel minskas och underklassen ökar genom invandring och förlorade fasta jobb. Samma utveckling vi nu har i Sverige. Därför är det så spännande att reda ha varit med och levt i den utveckling vi nu har här. Med början i Fisksätra. I USA hade jag samma roll som invandrare har i många länder. Jag tillhörde den grupp broadcastingfolk som fick lägre löner och lösare anställningar, än den grupp som hade anställningsformer från, sådär, 60-talet. De konkurreras nu ut, på samma sätt som jag senare år sett inom radio&teve i Sverige. Även SVT anlitar bemanningsföretag. Los Angeles är ur kulturell synpunkt något mycket modernt. Folk kommer ständigt från alla jorden hörn. Det var ständiga möten med människor med alla bakgrunder. Los Angeles själv har en svag identitet. Det är som den ständiga förändringen blir identitet i sig. På 60-talet kändes Saltis mer som Amerika, men idag ligger Fiskis närmare. Det är lustigt med tidsresor.

BAKERSFIELD

Amerika har mycken konservativ landsbygd. Jag reste bakåt i tid när jag levde och arbetade i Bakersfield. Även kunde en del kännas av i några av förorterna till LA och under min tid i Kanada, som annars är ganska modernt. Även i New York och Los Angeles, finns många som lever mer traditionell kultur, även om de arbetar i modern verksamhet. Svenskar har ju länge varit mycket mer kulturellt moderna. Det är nästan bara hos invandradade man hittar tradition. Men i USA finns den starkare kvar även hos de europeiskättade. Mest på landet. Jag är mycket tacksam för att ha fått uppleva lite av det gamla Amerika. Det var som en tidsresa till gamla Europa och gav förståelse för hur vi levde här förr. Saker mina mor- farföräldrar, mamma och pappa berättat. Även i Sverige har vi fortfarande kvar lite av gamla tider på landet. Men centralregimen gör sitt bästa för att radera ut den självständigheten.

Det var tolv år i Amerika. Före dess, i Stockholm, arbetade jag med radio, och lite teve, som hade formats under 60-talet. Jag arbetade dessutom med en nyare radioform. Den som visserligen fötts sent 50-tal men som växt upp i USA under 80-talet. Det var en ständig tidsomställning att arbeta parallellt med dessa radioformer. För mig personligen var det också en stor skillnad att å ena sidan gå in i ett färdigt sammanhang och arbeta med 60-talsradio, kontra att utveckla ny radio och därmed också driva fram nya arbetsmetoder, ny syn på radions roll, att bryta ny mark. Det var också en tidsresa i arbetslivet, då vi går från färdiga strukturer till mer dynamik.

TIMBRO

Under tre år arbetade jag med eget företag för Svenska Arbetsgivareföreningen. Började som anställd, men blev snart egen, vilket också var en typisk tidsresa framåt i arbetslivet. En tid var jag placerad på Timbro. Där, och på andra håll inom arbetsgivarsverige, fick jag se hur framtiden planerades. Jag förstod det inte riktigt då, men det var nuvarande Alliansregering och nuvarande svensk politik, som då formulerades och planer för dess genomförande skapades. Nu kanske ingen visste ur det skulle gå. Det jag såg var mest den idémässiga sammanställningen för avskaffandet av gamla arbetarepartiet (s) till det nya arbetarpartier (M) Samt för den stora avvecklingen av det gamla Folkhemmet till den moderna, amerikanska, ekonomi vi nu ser börja ta form på riktigt. Det var idéer från Tocqueville, Rand, och Hayek. Var pengarna kom ifrån vet jag ej. Men just nu pågår utvecklingen för fullt. Även i USA, och det ska bli spännande att se vart det tar vägen.

För mig var det dessa år en tidsresa i teorin vad gäller tankesmedjan Timbro. Idag lever vi i den. Vi i miljonprogrammen och de i finans ligger före. Medelklassen ligger efter. Där kommer de flesta flyttas ned till oss i underklass. (Precis som de inom broadcast i USA) Nu får inte alla plats i miljonprogrammen, så den nya underklassen kommer vara spridd geografiskt över Sverige. Några få kommer bli kvar i överklass inom finans. Eftersom de har ett lösare bygge, pengar är ju endast föreställning, kommer dock krascher komma där. Dock, under mina år som företagare, 1986-88, eller ”entreprenör” som den finare titeln är, fick jag resa in i den framtid som nu blir vanligare i Sverige där även bärplockare är ”företagare”.

Under ett tält fanns möjlighet att deltaga i en tävling om Ryssland. Vi upptäckte hur mycket vi inte vet om det urgamla grannlandet. Jag var bara säker på vad som hände 1917, att S:t Petersburg varit huvudstad och att Gagarin åkte sin Sputnik året 1961. De övriga, kanske 40, frågorna på papperet kunde vi inte ens gissa. Det kunde nu inte ens vår bibliotekarie, så vi var ursäktade. Det var en ett år gammal ”Russkij Klubb” som anordnade tävlingen, och vi hade ett mycket givande samtal med dess representant. Hon och jag talade om hur andelen ryssar ökat i Fiskis senaste åren, och om hur tragiskt det är när politiska beslut, över folks huvuden, så totalt påverkar folks liv, och gör dem till varandras fiender.

En man som sålde kött kom förbi för att låna papper och penna. Han hade glömt skriva ”Halal-kött” på maten han sålde. Han berättade om Islam och synen på Jesus. Att han erkänns och ges respekt. Som profet, sade jag.

Jag talade med en kille som håller på och sätter ihop ett spelmanslag för unga. Jättebra initiativ. Hoppas det lever vidare.

AFRIKA eller ASIEN ?

Problemet med Internationella festen varje år är att man måste välja bort de flesta maträtter som säljs. Jag började med ett kycklingspett, för att senare fortsätta med mer kyckling. Nu på papptallrik med ris och grönsaker till. Den rätten var tillagad av några som är från Pakistan. Det blev alltså Asien i år, och jag fick tyvärr tacka nej till cous-cous från Afrika. Magen var redan full. Vi lever i överflöd. Det är något att vara tacksam för.

”Odla med Solen” är en lokal sammanslutning som drar igång biodynamiska odlingar runt Fiskis. Jag har varit med och kört jord i skottkärror, kånkat stockar och sten, några gånger. ”Odla..” hade en vagn och sålde plantor.

Som vi vandrade fram till Socialdemokraternas plats, dök två partifunktionärer fram och räckte oss sin pamflett. Men den hade Moderaternas logga! Det visade sig vara två moderater som stod alldeles intill. Vi blev förbluffade först.

Det regnade en del på årets fest, så vi fick tillfälle återvända till sossarna, för de hade varmt kaffe. Just som skulle förse oss, blev vi omsprungna av ett gäng ungdomar. För (S) plockade precis fram en vit tårta med röd glasyr i Rosens form. Tårtan tog snabbt slut under ungdomarnas frenesi. Det gick även att förse sig med en äkta ros, som Kerstin gjorde, och en tillplattad i form av sossarnas logga på en knapp, som jag plockade som souvenir. Några meter bort fanns Miljöpartiet. Ett gäng vältränade ungdomar i gröna jackor, som kontrast till de gamla gräsrötterna från (det gamla) Arbetarpartiet. De tårtsugna ungdomarna hade kommit från Miljöpartiets område och återvände dit. Det är väl säkrast att inte försöka göra någon politisk poäng på det.

Vi mötte många bekanta, och när regnet tilltog blev vi inbjudna från parkbänken, till under ett tält. Där satt en bekant som är konstnär. Hon  berättade om hur statyn av en kvinna kommit till. (Den som jag fotade till ett annat blogginlägg)

Så började vi vandra hemåt, och som vi vandrade ut på Allén såg vi den unga personen med den gula t-tröjan; ”Freden börjar i Fisksätra”. Då fick jag en tår i ögat och kände att nog finns det gott hopp. Vi vanliga människor kan leva i fred med varann.

Sandelin ger inte alla sina källor, men flera ser ut att komma från Säpo och kanske andra underrättelsetjänster. Många uppgifter är inte vad som brukar förekomma i svenska media och ser ut som spaningsuppgifter. I USA berättar media mer av denna typ av levnadsöden. De olika öden vi får detaljer kring, gör att vi kommer närmare dessa misstänkta och dömda terrorister. Sandelin beskriver uppväxt, förebilder, ställningstaganden,  värvning, resor, kontakter,…

1984 – STOREBROR SER DIG

Ett bestående intryck är hur mycket Säpo, ihop med utländska underrättelsetjänster, håller noga och nära koll. Boken beskriver många telefonsamtal, webbsurfande, kontakter, resor, möten,… som spaningsobjekten utför. Det ger en bild av ett skrämmande kontrollsamhälle som inte tillåtits om det varit etablerade svenskar det spionerats på.

Samtidigt är ju säkerhetstjänsters uppgift inte alltid att dra brottslingar till åtal, utan oftare att hindra dem innan de blir brottslingar. (Ett skäl att undra om Säpo borde ligga inom Polisen) Jag har i alla år varit mycket tacksam för att spionorganisationer världen runt förhindrar terrorattentat och skyddar oss. Många lyckade fall av utebliven terror får vi aldrig kännedom om. Dels för att allmän kännedom skulle avslöja spaningsmetoder och källor. Dels för att svenska media för närvarande inte belyser frågan, vilket Sandelin anför. Inte minst i slutorden.

DJUPARE MOTIVATION

Dock innehåller boken ingen djupare förklaring till motiv. Mest att personerna i fråga är misslyckade och tar till terror i desperation och hat. Nu vet jag inte hur vanligt detta är, men om man studerar Islam och muslimer i allmänhet, blir det solklart att Islam ingalunda är något som hänger ihop med misslyckade liv. (Inte minst om man jämför med många västerlänningar) Tvärtom ger även denna religion sammanhang, stadga och styrka. Dessutom gemenskap. Det sistnämnda kommer Sandelin in lite på som motivation.

LITEN MINORITET

Det ska upprepas att den allra största majoriteten av muslimer inte hjälper till med terror. Vi talar om en liten minoritet militanta.

Det är ju för västerlänningar ofta svårt att förstå dessa terrorister. Media sjunger ju modernismens lov, och vill inte berätta om traditionell religions fördelar. Och att då många ser med avsky på Väst. Samtidigt vill media inte avslöja problem med de styrandes politik.

Det kan därför upprepas att många av de som utför självmordsbombningar, har så kallat lyckade liv. Ofta här i Väst. Välanpassade i skola, yrkesliv, fritid och med lyckliga familjer. Deras motiv blir då liknande en välanpassad västerlänning som gör lyckad militär karriär. Även när det innebär död, är det för dem ofta en nobel och lyckad handling. (Givetvis finns olika motiv och synsätt)

SVARTVITT

Här skiljer sig Sandelins inställning. Möjligen också Säpos. Sandelin tycks mena att Vi är de goda och De är de onda. Deras kamp är Ond. Våran är God. Så brukar man resonera i varje krig, och det är även så många islamister ser det. Att de i sina länder inte får leva ifred med Islam då Västerlandet kommer dit och krigar. De ser de rena och goda sidorna av Islam och ser den dekadens och cynism som finns i Väst. Inte minst framstår för många demokrati som en lögn.

Denna aspekt återfanns inte mycket av i Sandelins bok. ”Kriget mot Terrorismen” kommer aldrig ta slut så länge vi tror vi har den Enda Sanningen och då förväntar oss alla ska bli som vi. Nej just det, vi behöver inte bli muslimer för att respektera dem. Världen är inte svart-vit. Samtidigt finns en del att göra vad gäller integration. Den kan inte ske utan gnissel. Men det är en annan story.

Sandelin avslutar sista kapitlet med en mening om att han känner sig främmande där på Rinkeby torg. Det var tråkigt att läsa, men en sådan mänsklig reaktion ska tas på allvar. Om man känner så, bör man kunna sätta sig in i hur många ifrån traditionella kulturer upplever Väst. Sexualisering av kvinnan. Dekadent kortsiktig njutning istället för livslång strävan. Ständigt nya diktat om hur vi ska leva och tänka. Här anser jag vi kan söka skäl till varför en del svarar med terror. Det gör den inte rättfärdig. En annan motivation för terrorister är den militära och politiska närvaro vi i Väst har i många muslimska länder. Är det krigandet rättfärdigt? 

SLUTSATS

Läs boken för att få reda på saker som media knappast berättar, (inte av välvilja, utan för att skydda de styrande) men kom ihåg det handlar om en liten minoritet troende. Lär också om Islam och muslimer för att sätta boken i perspektiv. De flesta muslimer lever som vanliga svenskar. Vilket de är.

Fotnot, Ordet ”jihad” är inte liktydigt med våld. Jihad brukar beskrivas som den strävan, den kamp, den självdiscipilin, varje individ kan utföra för att söka bli en bättre människa.  

Denna jätteförändring är gemensam för västvärlden. Typiskt för denna är, att sedan 40-50-talet, har de flesta befunnit sig i medelklassen. Det vill säga; någorlunda kunnat bestämma utbildning, yrke och boende. Detta medförde även att de flesta kände sig sitta med vid bordet. Även tog sig en röst, i alla bemärkelser, i det offentliga samtalet. Majoriteten i medelklassen, och därmed även många i underklassen, var med i politiken. Nåja, många vaneröstade och så gick det som det gick. Några få i toppen har sedan 80-90-talet påbörjat en omdaning tillbaka till det klassamhälle vi hade förr: Färre i medelklass, en större andel i underklass.

Denna utveckling pågår för fullt. Någon i USA beskrev den som ”Musical Chairs”. På svenska ”Hela havet stormar”. Varje gång musiken stannar, (börsnedgång, om man så vill) minskas antalet platser i medelklassen. De flyttas ned till underklass. Det är en utveckling som började där nere. Man kan visualisera de tre klasserna som avskilda av två horisontella streck. Det undre som skiljer under- från medelklass, flyttas stadigt uppåt.

Chicagoskolan med Milton Fridman stod för teorin. Ronald Reagan och Margaret Thatcher praktiserade. Det heter globalisering och började med att låglönejobben flyttade till Asien. I västvärlden hade den industriella revolutionen från 1800-talet visat cynismens värsta sidor. Folk utnyttjades, och de som fick arbetsskador kastades ut. Det var en lång facklig kamp som också förändrade ett utsugarsamhälle till ett civiliserat. Sedan folk fått skydd, kom senare skydd för miljön. De länder som instiftat dessa skydd med lag, blev tvungna att skydda denna demokrati, med tullar. Kortsiktigt blir ju varor och tjänster dyrare i ett civiliserat samhälle. Precis som det är kortsiktigt dyrare att följa lagen i ett demokratiskt samhälle.

Många företagare drömde säkert om att just de skulle slippa följa alla lagar, som skyddade folk och miljö. Att de långsiktigt drog nytta av att leva i ett civiliserat samhälle, framstod inte alltid för dem. ”Tänk om man slapp allt ansvar!”, ”Vilka vinster man skulle kunna göra!”. Detta ”Pig Heaven” skapades med Reagan och Thatcher. Man kunde politiskt inte så lätt nedmontera arbetarskydd och miljöskydd. Det var politiskt lättare att minska tullar. Sålunda kunde de största företagen slippa ansvar och få tillgång till närmast slavar, genom att flytta produktionen till Asien, men fortfarande sälja hemma. Till mycket lägre pris. En obalans. Därför försvann först de lägst avlönade jobben i väst. Sedan fortsatte, och pågår för fullt, denna utveckling uppåt allt högre avlönade jobb i väst. Även de försvinner bortom demokrati.

Nästa steg i samma utveckling är att konkurrera ut anställda även i väst, med folk som ställer lägre krav. Helst ska de kulturellt inte känna sig ingå som fullvärdiga medborgare i väst. Är de dåliga på språket, är det en fördel. Är de okunniga om facket, är det en fördel. Känner de sig underlägsna, är det en fördel. Hoppas de inte lär sig för bra på Svenska för invandrare. Hoppas de behåller sin kultur. Det skapar splittring. ”Härska genom att söndra”. Ja, nu spelar det ingen roll exakt hur snacket gick i de högsta kretsarna, som drog igång denna skenande utveckling. Det viktiga är vad som faktiskt händer ibland vanligt folk.

En sak är klar, ekonomin för de högst uppe, vinner på arbetslöshet. Ju fler som är arbetslösa, ju mer pressas lönerna nedåt. Arbetslöshet är mycket lönsam. Men bidrag då? När de som har lite pengar, får lite mer, i bidrag eller skattelättnad, skickar de sina nya slantar direkt ut i vardagsekonomin. Bidragen går direkt ut i ekonomin, vilken vinner på tillförsel av pengar. Arbetslöshetens lönesänkande kraft, ger större vinster.

Men för att systemet ska fungera, krävs att de arbetslösa skambeläggs. Helst också de med låga löner. Även de med lägsta löner utför en liknande osjälvisk hjälp till mer vinst. För att inte tala om illegala invandrare. De hjälper verkligen ekonomin. De kan ju inte ställa några krav. Därför förs kampanjer för att ”hjälpa” dem. Inte för deras egen skull. För att de ska finnas som grupp.

Och för allt fler i medelklass, rycks nu stolar bort. En, efter en, efter en,… Media spelar frenetiskt med i rollen att påskynda denna utveckling.

Härska genom att söndra ja. Om det blir kravaller, om det bildas nationalistiska partier, så gynnas de i toppen av splittring. Vi har redan börjat få ”Gated Communities”. Denna utveckling kommer att öka. Upploppen i förorterna de fyra senaste nätterna, visar på det utanförskap som är en viktig byggsten i den pågående utvecklingen.

Usch va´ trist. Nä nu slutar jag. Bra att Folkets hus i alla fall tar upp detta.

Tidigare sopplunchers underhållning har varit visa, schlager, blues, klassiskt och svensk folkmusik. Bosse ”Allsång” Larsson, Eddie Oliva, Hans Wahlgren, Inger ”Pippi” Nilsson”, m.fl. Jättetrevliga var Kaya Ålander och Carin Ödqvist. Mest uppskattade jag Matti Norlin som körde blues med gitarr. Wow, vilken känsla. Men allra mest när han spela folkmusik med nyckelharpa. Då blev jag tårögd. Det är ju sällan man hör det. Kolla in Matti på YouTube. ”Walking Blues” t.ex.

Bäst är den värme och opretentiösa  stämning som skapas. Nu får vi hålla oss till hösten när sopplunch med underhållning återkommer.

Dagen började med alldeles för mycket Facebook, eftersom Maria i Radiogruppen hade så många intressanta inlägg. Men utanför sken solen, och Hyresgästföreningen på min gata hade ju aviserat Planteringsdag. Första gången jag vågade mig ut. Alla dessa år utan någon erfarenhet av jord och blommor har skapat en osäkerhet i hur man gör. Men de som redan börjat plantera känner jag sedan länge från min gata. Och se, de var glada att visa mig tillrätta i mullen. (Som fortfarande finns som bevis på byxornas knän) Knappt hade jag blivit varm i dessa, förräns det bjöds till mat. Sallad, bratwurst, lövbiff, varm korv, biffar, potatissallad, äpplejuice, kaffe, kaka och wienerbröd. Sedan tillbaks i selen.

Kerstin hade en vän från Sollefteå på besök. Han behövde nämligen tvätta kläder. (Don´t ask) Det blev en trevlig fikastund med kladdkaka och berättelser om Eurovisionsschlagerfestivalen i Azzerbajan. (Fast med annan stavning) Senare följde vi honom till Saltsjöbanan och på anslagstavlan fanns ett upprop från pakistanska föreningen. De hade fått låna Folkets Hus där storbildsteven visade en pakistansk kanal, med direktrapporter från det historiska valet. Detta på ett för Kerstin och mig ovant språk, men två vänner, en från Chile, en från Pakistan, refererade. Åtta partier ställer upp, fem har supportrar i lokalen. Vi bjöds te, sockerkaka och frukt.

Men nu ville Kerstin hem, och som den gentleman jag är, lämnade jag mina vänner och vårt favoritämne; politik. På vågen hem mötte vi en av Fisksätras alternativodlingsexperter, som är med och driver Odla med Solen. De har växthus, jag har ett par gånger hjälpt till att odla utanför sporthallen vid stationen, och nu vid järnvägsövergången blev vi förevisade en jättestaty i form av en sittande människokropp. Skulpterad av en fransk konstnär. Tog en bild med smartfånen. Men, det fanns ju teve hemma oxå. En bok, en författare med Sveland fanns inspelad, och det avnjöts med dekaffinerat kaffe och dubbel ostsmörgås.

Kunde inte låta bli att ta en sväng förbi Pakistanska i Folkets hus igen. Blev åter bjuden på te, m.m. och fick en initierad berättelse om Pakistan, USA:s stöd till Talibaner mot Sovjet, med hjälp av pakistanska säkerhetstjänsten, Sveriges vapenexport till fler länder i regionen,… Saker jag inhämtar från källor på internet finns redan hos mina grannar här i Fiskis.

Det är ett spännande ställe att bo på.