SVENSKA RADIOARKIVET

The NAB cart cassettes - here with the
brand name Fidelipac, but they were
also manufactured by brands such as
ITC, Harris, Audicord, Gates, Ampro.

Det fanns tre storlekar av Fidelipac

 
The Spotmaster 500 B rec / play unit
Inside view of the cart-lookalike but
not fully similar Eight-track cartridge.
The most important difference is that
the eight-track had integrated pinch
roller, seen on top right on this image.

also available in English
NAB-kassett - "carts"

Detta ljudkassettformat utvecklades ursprungligen av amerikanska Collins Radio 1959, och godkändes samma år som ny standard av amerikanska NAB - National Association of Broadcasters.

I början var man begränsad till endast monoljud men senare uppdaterades standarden även för stereoljud. Tillsammans med ljudspår fanns även ett separat (ohörbart) spår för 1 kHz cue-ton för en automatisk övergång till stoppläge när bandet var färdigspelat och återställning för nästa ögonblicksssnabba start av samma inspelade material. Den automatiska cue-funktionen kunde också användas för fjärrstart av en annan spelare med annan jingle eller annat kort inslag. Senare tiders maskiner hade även finessen med en nedräkningstimer som kunde visa exakt återstående speltid för inslaget.

Den första in och uppspelningsmaskinen för kassettstandarden infördes genom BE - Broadcast Electronics under produktnamnet "Spotmaster 500" - är handboken för den första maskinen, som under många år blev ett både hatat och älskat arbetsredskap. För många användare blev namnet Spotmaster också en synonym för kassetten själv. Men egentligen var Spotmaster ett varumärke för Broadcast Electronics med ett stort program av studioutrustningar. Bland annat mixerbord med namnet "Spotmaster" förekom.

Innan cartmaskinernas tillkomst var det vanligaste arbetssättet för uppspelning av korta inslag att använda rullbandspelare, eller att ha reklaminslag eller jinglar inspelade på vinylskivor.

Radio Nord blev först i världen att använda Spotmaster 500 som daglig standard för uppspelning av jinglar och reklam. Radio Nord kunde göra detta just eftersom de var ett nystartat företag i en ny marknad. Radio Nord producerade jinglarna och reklamen i sina egna studior, till skillnad mot amerikanska radiostationer, som alla arbetade i en marknad där alla var beroende av andra och där alla inblandade var tvungna att genomgå en total förändring, från en branschstandard till en helt ny, vilket skedde så småningom, men långt senare än Radio Nord. .

Nab-cart-kassetten var mycket lik den kassettstandard som gick under namnet Stereo-8-kassett. Denna bilstereo-kassettstandard infördes 1965 som en amerikansk konkurrent till den europeiska Compact Cassette (CC) som infördes av Philips 1963. Stereo-8-standarden utvecklades gemensamt av bland andra Ampex, Ford Motor Company, Motorola och RCA Victor Records Company.

Till skillnad från de flesta andra ljudkassettstandarder rullar bandet i dessa två standarder inte alls från en rulle till en annan. Istället används här en enda rulle där bandet är anordnat som en kontinuerlig ändlös slinga av kvarttumsband som är utförda så att bandet kunde glida ut från innersta varvet på spolen. På baksidan av magnetbandet, alltså inte den sida där det magnetiska skiktet ligger, finns ett tunt skikt av grafit - ett torrt smörjmedel som gör att bandet kan glida ut från innervarvet av spolen med mycket låg friktion. Konstruktionen fungerar endast med detta specialband, inte med vanligt kvarttumsband. För att göra detta möjligt var det också viktigt att bandet var mycket lätt och luftigt uppspolat. Det innebar ändå inte att bandet skulle slacka inuti kassetten eftersom bandet runt hubben hade en lägre linjär hastighet än bandet på utsidan av rullen. När uppspelningen startas dras bandet ut från det inre varvet av spolen och förs sedan vidare förbi den öppning i ena kortänden av kassettskalet där tonhuvudet "tittar in genom fönstret" och gör kontakt med bandet, som sedan passerar vidare förbi capstanaxel och tryckrulle och till slut rullas bandet tillbaka upp på utsidan av spolen. Bandspolen var ett frihjul och dess rotation drevs endast runt av bandet självt, och enda drivande delar för alltsammans var capstanaxeln och tryckrullen som drev bandet. Det var en mycket okomplicerad bandspelarkonstruktion som var beroende av mycket få rörliga delar. Den enda nackdelen var att det var tekniskt omöjligt att spola tillbaka bandet och enda sättet att spola snabbt framåt var genom att snabba upp motorns varvtal i uppspelningsläge, men oftast gav det det klena resultatet av en snabbspolningshastighet som var den dubbla jämfört med normal uppspelning.

© 2009 - Ingemar Lindqvist - Radiohistoriska arkivet

 

Upphovsrättsliga regler för innehållet på denna webb: Du får mycket gärna använda och kopiera innehåll för personligt icke-kommersiellt bruk.
Å andra sidan är det strängeligen förbjudet att använda något av materialet för att sälja helt eller delvis på något sätt. radioarkiv@gmail.com