Flygvy på masterna vid Spånga Rundradiostation. Klicka på bilden för att se den i större format!

Spångamasterna, bild tagen i januari 1930. Bilden kan förstoras genom att klicka på den.

Här, nära nuvarande Spånga IP stod en av de två masterna vid Spånga Rundradiostation. Nu finns markfundamentet till en av masterna ännu kvar.

En av de två rörformade Nackamasterna ståtar i sin allra sista elegans innan fällningen skedde.

Stillbilder ur TV-filmen. Den översta bilden visar båda masterna före fällningen, och den undre bilden visar tydligt hur masten under fallet får som ett "knä" nedtill, och detta knä förflyttas successivt uppåt masten under fallet.

Den allra första rundradiosändningen i Sverige, alltså med tal och musik, genomfördes så tidigt som den 1 september 1919. Sändaren var vid det tillfället placerad i kastellet vid Vaxholm av ingenjörerna Georg Schönander och Arvid Kjörling och avlyssnades av en grupp särskilt inbjudna via en radiomottagare som fanns hos Telegrafverket vid Brunkebergs torg i Stockholm, just där det fula Riksbankshuset numera står. Se bilden härovan, som visar hur byggnaden såg ut med de 18 meter höga masterna, som ännu fanns kvar när denna bild togs 1953. Byggnaden revs på 60-talet.
Sändningen från Vaxholm bjöd bland annat på grammofonmusik med »Madelon» (populär sång från första världskriget) och avslutades med »Opp Amaryllis» av Carl Michael Bellman. Hur lyckosamt det mycket tidiga försöket än verkar ha varit blev det ingen fortsättning, vilket sannolikt berodde på att ett ämbetsverk med kontrollfunktion var inblandat, Telegrafverket. Sändningarna från Vaxholm hade genomförts av folk som inte var anställda på myndigheten.

Efter det lyckosamma försöket 1919 låg det hela i träda fram till den 7 september 1922 när de första reguljära sändningarna i huvudstaden startades av Telegrafverkets Undervisningsanstalt, som då var belägen på adressen Malmskillnadsgatan 19 B. En kategori av elever där var sådana som utbildades i radiotelegrafering för anställning vid t.ex. handelsflottan. Där fanns alltså tillgång till radioutrustning som visserligen var anpassad för radiotelegrafi men kunde omvandlas för rundradiosändning. Sändningarna företogs på kvällstid med ungefär en halvtimmes sändning per kväll, och så fortsatte det året ut.

Det mest betydelsefulla privatägda företaget för den tidigaste svenska radions utveckling var SRA - Svenska Radioaktiebolaget, och i detta aktiebolag fanns flera intressenter inom samma område, AGA, ASEA och L.M. Ericsson m.fl. Företaget bildades just i september 1919, när den ovan beskrivna första rundradiosändningen skedde. Som tillverkare av radioapparater kom företaget med en tvårörsmottagare modellbeteckning M30 året 1922. I fortsättningen gav man sina produkter varumärket Radiola. Med start i januari 1923 sände SRA från sin försöksanläggning vid Alströmergatan 14 på Kungsholmen två-tre program i veckan med cirka 2 timmar per gång med grammofonmusik omväxlande med sång och underhållningsmusik.

Mer detaljerad berättelse om den tidiga rundradions utveckling - inte bara i Stockholm utan även övriga Sverige - finns att läsa HÄR

Från och med nyårsdagen 1925, i och med Radiotjänsts övertagande av rollen som enda programbolag och Telegrafverket som anordnare av rundradiosändningar över Stockholm och övriga Sverige, skedde sändningarna för Stockholm med en provisorisk sändaranläggning ovanpå Telegrafverkets byggnad vid Brunkebergstorg med 18 meter höga master på taket (syns på bilden ovan) som bar upp en T-antenn som alltså matades med HF-energin i sin mittpunkt. Våglängd 435,4 meter motsvarande 689 kHz.

Spånga radiostation hade börjat byggas och blev färdig att tas i bruk 1928 som huvudsändare i Stockholm och användes åren fram till 1954. De två radiomasterna i Spånga var 150 respektive 146 meter höga, anpassade i sin längd efter markförhållandena på platsen så att masternas toppar skulle nå samma höjd ö.h. Avståndet mellan masterna var 300 meter och de bar upp en wire mellan sig som utgjorde strålningselementet för sändningarna. Toppen på den södra masten hade en roterande vit ljusanordning och den norra en röd fast lysande flygfyr avsedd för flygets orientering till den närbelägna Bromma flygplats. Spånga radiostation var under en period Sveriges starkaste, men överträffades snart av Motala, och orsaken till anropet "Stockholm-Motala" var att den styrkan som denna sändarstation hade var en stor prestige för programbolaget att förfoga över.

Spångastationen hade redan på 1940-talet ansetts som föråldrad och uttjänt, och på 1950-talet tillkom nya radiotekniska tillämpningar (FM och TV) som krävde helt nya anspråk ifråga om sändarstation.

Nackamasterna
Året 1954 inleddes byggnadsarbetena för två nya radiomaster på en cirka 50 meter hög bergsplatå ovanför Källtorpssjön i Nackareservatet. Huvudsyftet var att de på mellanväg 773 kHz med 2 x 150 kW skulle ersätta sändarstationen i Spånga som var på 1 x 55 kW.

Den nya anläggningen i Nacka var en nödvändighet inför starten för reguljära TV-sändningar och för FM-radions start med den nya P2-kanalen. De två nya radiomasterna blev färdiga att tas i tjänst den 15 september 1956, och därmed gick TV-sändningarna igång, och Nacka blev den första reguljära TV-sändaren i Sverige. Starten för FM-radio med "det nya dubelprogrammet" Program 2 skedde den 26 november 1955, alltså innan nackamasterna var färdigbyggda. Sändningarna skedde därför i början från en provisorisk sändarstation med antenn uppe på Teleskolans tak, Hornsgatan 103. Den 15 september 1956 skedde flytten av P2 till sändarstationen i Nacka. I och med att P2 startade blev den äldre kanalen benämnd som P1 efter att den under alla år dessförinnan hade kallats Riksprogrammet.

På den tiden var FM-radio så nytt att de flesta radiolyssnare saknade FM-radio och därför var masterna även utrustade för mellanvågssändning. Detta innebar att masterna nertill vilade på isolatorfot av porslin som till utseendet var nästan som en jättelik blomkruka mot markfundamentet, men stabil nog att kunna bära de cirka 100 ton som varje mast vägde. Vid sändning på mellanvåg var var och en av de två masternas hela längd högspänningsförande och högfrekvens-strålande element. De två masterna matades med 65° motfasverkan i förhållande till varann från mellanvågssändarens 2 x 150kW på frekvensen 773KHz, med en liten frekvensändring 1974 till 774KHz enligt en ny frekvensplan för Europa. Motfasningen hade till uppgift att åstadkomma viss riktverkan på sändningen för att undgå störning mot Kairo, som man delade sändarfrekvens med. Masterna var totalt 193 meter höga inklusive den 33 meter höga toppspiran, som på den ena masten bar FM-antennerna och på den andra masten fanns TV-antennerna av vändkorstyp för TV-kanal 4. I toppspiran fanns även andra antenner för olika slag av telekommunikation. Mellanvågssändningen upphörde den 1 juni 1981, och efter det användes endast toppspiran för FM-sändning för dåvarande Radio Stockholms två frekvenser 93,8 och 103,3 MHz. Även dessa två sändare flyttades så småningom över till den modernare masten som är 299 meter hög och hade byggts 1965.

Den 7 december 1983 skedde fällningen av de två äldre, rödvitrandiga masterna som berättelsen hittills har handlat om. Fram tills dess stod det alltså, sedan 1965 tre master i området, de två rödvitrandiga rörformiga, och den nyare högre fackverksmasten.

Efter mastfällningen återstod denna mast från 1965 ensam och bar upp hela arsenalen av telekommunikation. Eftersom Nackamasterna vid något nyår hade utsatts för ett skämtsamt avsett attentat som resulterade i att TV-sändningarna bröts strax efter att nyårsklockorna börjat ringa, fanns en viss oro när all teknik var beroende av endast en mast. Den andra av masterna som nu finns i området byggdes 1984 och började nå sin fulla höjd ungefär vid sommaren det året. Jag råkade ha mitt jobb så beläget då, att jag vecka för vecka och dag för dag kunde följa processen när den nya masten blev lite högre tills den till slut var lika mäktig som masten från 1965. Trots att det är en 19-årig åldersskillnad ser de nu ut som tvillingar.

Av en händelse råkar jag vara bekant med en av soldaterna i den elittrupp som utförde sprängningen av masterna. Jag bad honom - Oscar Nyströmer - att läsa in en berättelse om hela dramat, och det blev en fin berättelse med hans insideskännedom och där jag sedan lagt på de autentiska ljudeffekterna.

När masterna föll hördes ett spöklikt klagovrål eka över skogen när metallen förvreds under fallet. Hur smäckra de än såg ut när de var resta var godstjockleken hela 8mm i de stålrördelar som masten bestod av, och vikten 100 ton per mast. Längden per mast var 160m + toppspirans 32m, totalt 192m.

Här nedan och till höger är några diabilder jag har fått låna av Göran Lindemark, som fanns på plats som kameraförsedd reporter för personaltidningen för vaktbolaget ABAB, som både före och efter denna händelse hade hand om bevakningen kring masterna. Du kan även läsa Göran Lindemarks reportage i personaltidningen Falkforum