Reginald Fessenden var först med:
	• en metod för kontinuerliga vågor
	• sändning av mänskliga rösten i radio
	• en detektor för kontinuerliga vågor
	• den princip för radiomottagare, kallad heterodyn, som fortfarande är den gängse
	• tvåvägs radiotelegrafi över Atlanten
	• trådlös sändning med röst och musik
	• trådlös telefoni (röst) över Atlanten

X Den som mer än andra bidrog med detta var den kanadensiskfödde fysikern Reginald Fessenden (1866-1932). På 1880-talet var han en av Edisons närmaste assistenter och befordrades 1892 till professor i elektroteknik. Han hade med sitt företag NESCO, National Electric Signaling Company i Brant Rock, Massachusetts, USA, anordnat en radiomast med en höjd om 125 meter (se bilden nedan till vänster). Den användes i vanliga fall för telegrafisk signaltrafik, och i januari 1906 åstadkom Fessenden den första dubbelriktade transatlantiska tvåvägsöverföringen mellan stationen i Brant Rock och en annan station Machrihanish (Skottland) - Marconi hade dittills endast uppnått enkelriktade överföringar.

XFessenden skulle dock främst utmärka sig inom rundradiotekniken. Han blev den förste som kunde tämja radiovågorna så att de övergick från att alstras i den primitiva formen som fräsande gnistor så att de istället alstrades som kontinuerligt svängande vågor. Fessenden var först att ta fram just den grundsten för radiotekniken som kallas bärvåg. Han var först att utnyttja denna bärvåg till det som brukar kallas AM, amplitudmodulering.

XDen första dokumenterade radiosändningen med talat innehåll genomförde Fessenden den 23 december 1900 men mer uppmärksammat blev det när han juldagen 1906 även sände sång och musik. Han spelade själv fiol och sjöng under utsändningen och spelade även musik från en fonograf. Men de enda som hade förutsättning att höra hans sändning var radiotelegrafister på kustradiostationer och ute till havs som kanske trodde att de upplevde något himmelskt under när de mitt bland morsesignalerna kunde höra »Stilla natt» och en röst som läste Julevangeliet. Sändningen hördes i alla fall över stora områden, och bland annat ända ner till Norfolk, Virginia.


Masten är borta, men denna platta pryder än idag det kvarvarande fundamentet till radiomasten i Brant Rock

XDen första offentliga och inför allmänheten i förväg utannonserade sändningen av radio med musikaliskt innehåll ägde rum den 13 januari 1910. Det var en experimentsändning där flera av de då mest berömda operasångarna framträdde, bland andra den avgudade Enrico Caruso. Sändningen genomfördes genom att en mikrofon på scenen i operahuset Metropolitan i New York var kopplad via telefonledning till den radiotekniske fysikern Lee De Forests laboratorium, där själva radiosändaren på 500 watt fanns.

X Det fanns mycket få radiomottagare på den tiden, kapabla att fånga upp denna radiohistoriens första »OB-sändning». Utöver de som fanns vid sändarstationen fanns mottagare ombord på fartyg i New Yorks hamn och större hotell på Times Square och på auditorier där inbjudna journalister hade beretts plats vid mottagarapparater. Förutom dessa mottagare för de mer prominenta hade dessutom anordnats publika mottagare med hörlurar vid flera väl utannonserade platser i New York.

XExperimentsändningen bedömdes dock som ett misslyckade, främst beroende på de dåtida mikrofonerna, som hade för dålig förmåga att med tillräcklig kvalité fånga sången på scen. Bättre fungerade det i de fall sångarna kunde gå fram och sjunga mer nära mikrofonen.

X En tröst var i alla fall att rapporter kom in om att sändningen hade hörts 20 km bort på ett fartyg till havs, och också så långt bort som i Bridgeport, Connecticut, cirka 5 mil norrut från New York.

Frank Conrad

X Under de här åren, före eller under första världskriget, var det bara yrkesverksamma telegrafister och entusiastiska amatörer som kunde utnyttja radiotekniken. Förutsättningen var att man hade de då avancerade specialkunskaper som krävdes för att bygga en radio själv. En person som stämde in i denna beskrivning var Frank Conrad (1874 – 1941), biträdande chefsingenjör hos Westinghouse. Han hade lyckats samla några kollegor för den nya tekniken och själv byggt en radiosändare på 100 watt. I början (1916) sände han med stationssignalen 8XK från Pittsburgh, Pennsylvania. Hans sändningar hördes vida omkring, och han började även sända musik förmedlad från fonografrullar.
Vice-VDn på Westinghouse, Harry Philip Davis, entusiasmerades av hans försök och förstod radions potential som ett massmedium, och framför allt; något som kunde bli en god affär för Westinghouse. Han insåg att om radioprogram kan sändas så att programmen lockar en stor publik så kommer allt fler människor att vilja köpa radiomottagare. Av vilket märke? jo, naturligtvis Westinghouse, det var tanken. I november 1920 hade man tilldelats stationssignalen KDKA och sände - alltid direktsänt eftersom reproduktionsteknik inte fanns - rapporter om det pågående presidentvalet och kunde när valet var klart snabbare än något annat medium förmedla nyheten att den republikanske kandidaten Warren G Harding hade vunnit över demokraternas presidentkandidat James M. Cox. När man på det viset började utnyttja radions snabbhet att leverera nyheter långt före tidningarna väckte detta sensation. Stationen var även den första att sända reklam, bland annat för varuhuset Joseph Horne som gör en reklamkampanj för en Westinghouse radioapparat för endast $10 som påstås vara särskilt bra för att höra KDKA. Inom två år har 100 000 sådana radioapparater sålts.
Läs mer om dessa tidigaste sändningar från KDKA här

X Allt fler företag följer efter i Westinghouses spår. Företagen får sällskap av universitet, kyrkor, föreningar och tidningsföretag, men även många enskilda personer startar egna radiostationer med enkla resurser. Ofta var det bara det att man ville visa att man följde med strömningarna i tiden, att man var tekniskt sinnad, och framför allt modern, och den nya tekniken blev snabbt en modefluga. Programmen kunde ibland bli mycket amatörmässiga med personliga förmågor från det närmaste grannskapet eller kvarteret. Att höra sina grannar uppträda i radio och sjunga, eller läsa en dikt, eller kallsvettigt tappa bort vad det var man skulle säga eller sjunga, blev något som kunde locka till sig stor publik.

X I Europa var det först efter första världskriget som den nya företeelsen började göra sig gällande och man började angripa problemet också i länderna i den gamla världen. En händelse som fick en banbrytande betydenhet för radions utveckling var operasångerskan Dame Nellie Melbas konsert den 15 juni 1920 som radierades från Guglielmo Marconis radiostation i Chelmsford i grevskapet Essex, 48 km nordost om centrala London. Hon blev den första artisten med internationellt renommé som deltog i direktsändning och hennes halvtimmen långa framträdande kunde genom radion avnjutas av radioentusiaster över hela Europa och enligt uppgift åhördes sändningen av lyssnare så långt bort som New York. Den trådlösa överföringens sociala möjligheter var tack vare detta genombrott ett uppenbart faktum.

X I London startade Marconibolaget sin sändare med namnet 2LO, som var begynnelsen till vad som senare skulle bli BBC. Den första sändningen för 2LO skedde den 11 maj 1922 och som studio använde man en mindre biografsalong som fanns högst upp i The Marconi House, men sändningarna begränsades i början till bara en timme per dag. I början tilläts enbart talprogram men snart blev reglerna lite mjukare och under sommaren 1922 inleddes försök att sända ut olika konserter. I dessa tider var det förstås alltid direktsändningar eftersom man saknade praktiska möjligheter att i förväg spela in programinslag för senare utsändning.

X Programmen från 2LO innehöll inte några reklambudskap men eftersom sändningarna upprätthölls av en tillverkare av radioapparater var det en indirekt form av kommersiell radio; sändningarnas målsättning var att locka allmänheten att köpa mottagningsapparater av detta fabrikat.
X Myndigheten för kontroll av radioverksamheten gavs till Post Office, och där ansåg man att risken var stor att det skulle bli svårigheter med kontrollen om fler radiobolag tilläts att sända, och man befarade att det skulle förorsaka störningar i det trånga eterutrymmet om inte en noggrann kontroll fanns över verksamheten. Man förordade därför ett system där endast ett radiobolag skulle tillåtas, och detta tillstånd gavs till BBC, The British Broadcasting Company (senare kom C att ange Corporation) - bolaget bildades den 18 oktober 1922.

X Lyssnarantalet till 2LO växte mycket snabbt, och på senhösten överfördes rätten till BBC att ta över sändningarna. I detta stadium uppskattades lyssnarantalet ha nått cirka 50.000. Premiären för det verkliga BBC kom den 14 november 1922, men fortfarande sände man bara ett par timmar per dag.

---

XI det tidiga 1920-talets Sverige förknippades radiotekniken främst för sin användning i rent militära / kommersiella, oftast telegrafiskt överförda, signaler. Samma slags användning förekom också hos privata teknikentusiaster som med sin i de flesta fall hembyggda apparatur sökte en utåtriktad kommunikation internationellt. Även detta radiointresset växte fram i början av 1920-talet. Det handlade då så gott som alltid om en radiokommunikation mellan en avsändarstation och en specifik mottagarstation i taget.
XI avsaknad av en svensk benämning kallades det nya fenomenet just precis: broadcasting. Ibland kanske vi finner norska uttryck lite lustiga, men norrmännen fann tidigt den optimala översättningen: kringkasting. I Danmark blev uttrycket för samma sak: radiofoni. I Svenska Dagbladet startade Nils Holmberg i slutet av 1922 en tävling där det gällde att hitta ett bra svenskt uttryck. Tävlingen vanns av en civilingenjör och sedermera professor, Edy Velander, som kom med det vinnande förslaget: rundradio, det vill säga att en sändare sänder ut något som riktar sig till många mottagare, runt omkring, samtidigt.
Nils Holmberg på Svenska Dagbladet blev två år senare dessutom programchef hos Radiotjänst, och förblev i denna tjänst fram till 1930.

XNär denna teknik tog sina första stapplande steg i. vårt land var det en liten men mycket entusiastisk skara intresserade, som hade mer eller mindre utvecklade kunskaper om vad det hela egentligen rörde sig om. En av de allra första av de mer kunniga var ingenjör Zethraeus. År 1917 startade han en liten tidskrift med namnet »Radio» med kommendörkapten Ivar Wibom och direktör Sven Lampa som medarbetare. Lampa hade redan 1910 börjat intressera sig för trådlösa kommunikationer. I den finmekaniska verkstad för tillverkning av ritbestick som han ägde började han tillverka delar och även kompletta apparater för radiomottagning och sändning. Lampa övertog tidningen efter de första numren, men den var så långt före sin samtid och fick därför läggas ner redan efter fyra. nummer. Den var faktiskt en av världens första tidningar med detta tema.

XTelegrafverket hade åtagit sig rollen som tillsynsmyndighet och arbetade försiktigt och framför allt långsamt. Det verkade se som sin främsta uppgift att dämpa alla enskilda initiativ som hade uppmuntrats av rapporter om framstegen i utlandet. Därför nekades Lampa experimentslicens, när han som den förste i landet sökte en sådan. På fullt allvar diskuterades frågan om förbud för import av radiodelar och mottagare från utlandet. Senare, när man insåg det omöjliga i att den vägen stoppa utvecklingen, försökte man få det dithän, att alla mottagare skulle plomberas så att endast officiella svenska sändningar skulle kunna mottagas. När Ivar Wibom, som i Sverige representerade brittiska Marconi, av diverse detaljer på Svenska Radioaktiebolaget lyckats hopmontera en sändare med två 15 meter höga antennmaster på fabrikshuset, Alströmergatan 12, begärde den statliga myndigheten en licensavgift på 40 kronor för rätten att inneha en mottagningsapparat. Det fanns dock ingen form av expedition där avgiften kunde erläggas. Istället utsände indrivningsverket två utmätningsmän för att inkassera beloppet.

XDen allra första radiosändningen med tal och musik genomfördes så tidigt som den 1 september 1919. Sändaren var vid det tillfället placerad i kastellet vid Vaxholm av ingenjörerna Georg Schönander och Arvid Kjörling och avlyssnades av en grupp särskilt inbjudna via en radiomottagare som fanns hos Telegrafverket vid Brunkebergs torg i Stockholm [en byggnad som försvann vid rivningarna på 60-talet]. Sändningen bjöd bland annat på grammofonmusik med »Madelon» (populär sång från första världskriget) och avslutades med »Opp Amaryllis» av Carl Michael Bellman. Hur lyckosamt det mycket tidiga försöket än verkar ha varit blev det ingen fortsättning, vilket sannolikt berodde på att ett ämbetsverk med kontrollfunktion var inblandat.

De tre 108-metersmasterna

XDe tidigaste reguljära sändningarna i Sverige startade uppe i norr, fem kilometer norr om Boden, där de fick sin högtidliga premiär den 12 juli 1921 med en tysktillverkad 1 kW telegrafi- och telefoni-rörsändare från den militära radiobunkern vid Degerbergsmyren i Boden. Denna radiobunker hade ursprungligen anlagts 1914 åt armén för militär radiokommunikation med en anläggning från tyska AEG. Dåvarande kungen, Gustaf V, hade redan 1916 besökt anläggningen, som hade en imponerande antennpark med tre 108 meter höga radiomaster. Med dessa lyckades man uppnå radiosamband med fartyg ute på vårt innanhav liksom med de två andra anläggningar för militär radiotrafik som då fanns i Karlsborg och Vaxholm.

XRundradiopremiären i Boden sammanföll med att Luleå stad samma år firade sitt 300-årsjubileum med en stor utställning i Sjöfartshallen. Där ville man i den bakåtblickande begivenheten även visa sin stora framåtanda och hade i den avsikten ställt upp ett antal radiomottagare vid vilka besökarna mot en avgift kunde lyssna på radiosändningen från Boden. Bakom försöket fanns ett samarbete mellan det statliga telegrafstyrelsen och privata Svenska Radioaktiebolaget (SRA) varav främst den senare hade starka intressen att popularisera det nya mediet. Till Luleå-utställningen kom även kung Gustaf V för att hedra Luleås jubileum och Boden-stationens pionjäranda. När tiden kl. 19.00 var inne för sändningsstarten satt kungen på en stol och lyssnade uppmärksamt. Det hade noga förberetts ett hälsningstal till monarken som en inledning, men en malör inträffade så att det allra första han fick höra när sändningen med ett »rrritsch» gick igång var en högt utropad svordom, »JÄVLAR ANAMMA!» som kom från telegrafkommissarie Axel Jenner. Alldeles innan hade denne upptäckt en felkoppling som gjorde att inget ljud gick ut, och det var i den uppkomna nervositeten hans spontana utrop slank igenom just när den felställda omkopplaren med hast fösts i rätt läge. Kungen åhörde allt i sina hörlurar, och han vände sig till landshövdingen som stod bredvid och sa att »Ja, det hörs ju bra det där, Ringstrand». Under den följande sändningen gick allt lyckligt och mer ordnat och inleddes med ett högtidligt tal riktat till Konungen. Radiostationens telegrafverkspersonal sjöng sedan i kör och läste upp dikter. De hade även grammofonmusik i sändningen, uppfångad från en trattgrammofon, som man då förde fram mikrofonen till.


XBild från radiobunkern i Boden, sannolikt taget i samband med den högtidliga kungliga premiärsändningen.

Läs mer om radiobunkern i Boden här http://glomdhistoria.se/project/bodens-fastning-radiobunkern/

Radiola modell M60 2-rörs rak mottagare

XDe första reguljära sändningarna i huvudstaden startades av Telegrafverkets Undervisningsanstalt i september 1922. Sändningarna företogs på kvällstid med ungefär en halvtimmes sändning per kväll, och så fortsatte det året ut.

XDet mest betydelsefulla företaget för den svenska radions utveckling var SRA - Svenska Radioaktiebolaget som med start efter nyåret 1923 sände från sin försöksanläggning på Kungsholmen två-tre program i veckan bestående av grammofonmusik omväxlande med sång och annan underhållningsmusik. Den första sändaren för företagets rundradioverksamhet, som tilldelades anropssignalen SMZT, var ursprungligen en marin anläggning för telegrafi som byggts om och kompletterats med audioförstärkare (modulator) som försetts med en kolkornsmikrofon som var uppriggad inne i verkställande direktörens kontor på företagets adress Alströmergatan 12. Anläggningen i övrigt fick monteras upp efter ordinarie arbetsdagens slut och nedmonterades sedan åter efter kvällens sändningar. Den hallåman som anlitades för dessa sändningar var en kontorist och bokhållare i företaget, Hjalmar W Carlsson. Han hade utsetts av vd:n själv, Direktör Wibom, som ansåg att Carlsson hade den rätta egenskapen av en klar och tydlig röst. Sedermera skulle andra talanger knytas för detta arbete för att bistå Carlsson, bland andra en som hette Sven Jerring.
XDet hörde till ovanligheterna att Radiobolagets sändningar gick ut ostörda. Flottans gnistsändare för telegrafi i Vaxholm och på Skeppsholmen hade en otrolig förmåga att hacka sönder bärvågorna från Alströmergatan. En kväll gjorde en privat telegrafist en uppteckning av vad de båda stationerna hade sänt, och dessa anteckningar levererades nästföljande dag till chefen för Marinens Stockholmsstation.
Där kunde han läsa meddelanden som t.ex. »Har du nåt matsnus?» - »Ska du ut med Maria i morgon kväll?» - »Jag får inte permis förr'n på tisdag», och så vidare. Rent personligt snack mellan gnistmatroserna.
I fortsättningen blev det en anmärkningsvärd återhållsamhet i gnistandet.

XSRA bedrev sin sändningsverksamhet därför att man ville popularisera radion och därigenom gagna sin tillverkningsverksamhet för radioapparater. Men denna tillverkning fick problem på grund av de internationella företagens patentskydd för konstruktionslösningar i radioapparaterna. För att SRA skulle komma vidare tvingades företaget i augusti 1921 in i en rekonstruktion där det mäktiga Marconibolaget i Storbritannien blev delägare. Även svenska LM Ericsson var delägare av SRA.

XMed hjälp av världsföretagets know-how och ekonomiska styrka, och genom rundradions snabba framväxt, fick SRA en ny kraft för sin fabriksverksamhet, som kom att bli den huvudsakliga. Bolagets radiomottagare marknadsfördes under namnet »Radiola», men vid sidan om detta populära och konsumentinriktade varumärke utvecklade bolaget också professionella produkter för sändarstationer, telefoni, och radiotrafik, inte minst inom sjöfarten.

XPå våren 1922 beställde Telegrafstyrelsen hos Svenska Radioaktiebolaget och Elektriska Aktiebolaget AEG ett antal mottagare avsedda för försök med rundradio. Apparaterna levererades under höstens lopp och sattes upp hos Tidningarnas Telegrambyrå och några tidningsredaktioner och hos ett antal av försöken intresserade officiella personer.

XDetta var nybyggarandans tid - i studiolokaler, på sändarstationer och också hemma hos lyssnarna. Intresset var mycket stort för den nya radion, och den verkliga lyssnaren – amatören – var i överensstämmelse med detta franska substantivs ursprungliga betydelse en älskare, nämligen en älskare av sin radiomottagare. Tidningarna, inte minst Svenska Dagbladet, skrev mycket om radion och gav även tekniska beskrivningar och rådgivning för dem som ville försöka att själva bygga mottagare. Det stora intresset för rundradio ledde till att det redan under 1922 bildades särskilda radioklubbar efter utländskt mönster som samlade intresserade att bli medlemmar genom träffar i offentliga lokaler som ordenshus eller Folkets Hus. Många privatpersoner hade stort intresse men ändå svårigheter att åstadkomma egen utrustning, men genom radioklubbarna kunde flera lyssna tillsammans och även ge varandra råd för bygge av radiomottagare. En del av radioklubbarna hade så avancerade förmågor att de själva anordnade lokala sändare och producerade lokalprogram. Året 1922, den 15 december, vid möte i Ingenjörsvetenskapsakademien vid Grev Turegatan i Stockholm organiserades centralt Svenska Radioklubben som snabbt detta år kunde notera ett medlemsantal om 500. Under 1923 inleddes en regelbunden utgivning av en för Svenska Radioklubben egen tidning, som fick det självklara namnet Radio. Det var framsynt, för dessförinnan fanns endast en publikation med detta tema, en amerikansk med namnet Wireless age. Svenska Radioklubben fick en allt större betydelse för radiofrågans fortsatta utveckling. Många mindre radioklubbar runt landet valde också att ansluta sig till Svenska Radioklubben som 1924 ökat medlemstalet till 1228.

XNär vi numera ser exempel på vad en kristallmottagare kunde kosta då, förefaller priserna som väldigt låga även om vi räknar om priserna till nutida penningvärde. Det kan nog vara osäkert för oss att inse hur människor på den tiden upplevde detta, för det var ändå så att de flesta byggde själva sina radiomottagare. Även om det var personer utan tidigare vana vid radiotekniken. Till hjälp utkom förutom allt som dagspressen skrev om ämnet, även böcker. Bland annat utkom tre populärt skrivna häften om radioteknik som hade författats av Nordiska Kompaniets chef för Radioavdelningen, Claes Fleming, »till ledning för radioamatören». Där beskrevs de viktiga komponenterna under rubriker som »Något om spolar och deras tillverkning», »Något om kondensatorer och deras tillverkning» och »Något, om radiotekniska mätningar och beräkningar». Vidare utkom det året en bok av Helge Fredholm: »Vad är radio? En handledning för var och en i trådlös telegrafi och telefoni».

XDet skulle även igångsättas många radiofabriker i Sverige som höll sig mycket långt framme i den moderna tekniken. Den mest framgångsrika fabriken startades av Axel Holstensson i Motala. Han hade tagit starka intryck från ett besök på en radiomässa i Leipzig 1922, och startade året därpå, tillsammans med sin bror Karl tillverkning av radioapparater. Genom den då över hela världen så uppmärksammade nyheten om upptäckten av Tutanchamons grav nära Luxor valde man att ge radioapparaterna namnet efter den staden eftersom detta namn verkligen var på allas läppar då. Fabriken fanns i Motala, och kanske hade det betydelse för framgången för Luxor att Motala även i andra avseenden kom att bli så förknippad med radio genom storsändaren där, men den tillkom först året 1927 och verkar inte ha något med radiofabrikens existens att göra. Men det gav kanske ett extra skimmer åt radiofabriken genom det så ofta upprepade utropet i radio, »Stockholm-Motala». Men, som sagt, detta tillkom först fem år efter radiofabrikens start.

XTelegrafverket markerade sin position som intressent i radiofrågan redan på våren 1922. Ett samarbete etablerades med Tidningarnas Telegrambyrå genom chefen där, Gustaf Reuterswärd. Telegrafverket var också tidig med att etablera kontakter med radioindustrin, främst SRA och Elektriska AB AEG. Telegrafverket byggde upp en egen studio på Malmskillnadsgatan som också kom att användas för utbildning för studiotekniker. Vid starten för Radiotjänst (1925) uppställdes som ett generellt krav även på Radiotjänsts studiotekniker att de skulle genomgå denna utbildning där.

XTelegrafverket ägde också en undervisningsanstalt i Vaxholm, och där fanns en av Svenska Radioaktiebolaget levererad radiosändare som användes för telegraftrafik. Den modifierades för telefoni, och från den 7 september 1922 sände man grammofonmusik och enklare konserter varje kväll i halvtimmeslånga program som utfördes på stationen, eller som överföringar via telefonledningar från olika lokaler i staden. Sändningarna kom flitigt i bruk för demonstrationer inför allmänheten, yrkeskorporationer och för välgörande ändamål, exempelvis under de »Radiodagar» som hade Stockholms-Tidningen som arrangör i december 1922, och som blev mycket uppmärksammade. Svenska Radiobolaget började samtidigt med Telegrafstyrelsen sina sändningsförsök.

X Dessa tidiga försökssändningar kunde ofta bjuda på en katastrofal ljudkvalitet. Vid ett tillfälle hade man samlat cirka 400 särskilt inbjudna i Ingenjörsvetenskapsakademins stora sal vid Grev Turegatan. Svenska Dagbladets utsände beskrev det hela så här: Den, en smula högtidliga stämning, under vilken de första obegripliga tonerna ur den stora svarta tratten avhördes, lättade ganska betydligt då fortsättningen kom. Mest av allt fick man intrycket av en sliten grammofon, vilket inte förminskades genom att det första musiknumret utfördes på grammofon från Malmskillnadsgatan. Så kom programmets pièce de resistance, ett stycke ur ”Carmen” direkt från Operans kvällsföreställning. Det föll platt till marken. En och annan ton av den uppträdande sångerskans aria, eller vad det nu var - någon identifiering var icke möjlig - kastades högljutt fram, medan resten, inklusive orkestern, hördes som ett svagt ljud i fjärran.

Principschema för det allra enklaste utförandet för en radio; kristallmotta- garen, som byggdes i många varianter.

X Det var viktigt att förtroendet för det nya mediet befästes, och i november 1923 lyckades Telegrafstyrelsen anskaffa sin första, för rundradio särskilt utvecklade radiosändare. Det var en Western Electric-station av den då i Amerika mycket vanliga typen på 500 W. Denna dåtida storsändare arbetade på våglängden 430 m. Den installerades i ämbetsverkets undervisningslokaler på Malmskillnadsgatan där samtidigt den första ljuddämpade studion inreddes. I Telegrafverkets sändningar, liksom hos SRA var programmen oftast betalda av företag, och dessa företag blev omnämnda som de som bjöd på underhållningen. Programmen var alltså oftast sponsrade även när de kom från staliga Telegrafverkets sändare.

XPå Malmskillnadsgatan, fanns det mäktiga Kungl. Telegrafverkets högkvarter vars yttre ända sedan det sena 1880-talet dominerades av det 45 meter höga fackverkstorn i stål - Teletornet - som uppförts uppe på hustaket. Gatan ifråga hade för övrigt redan på den tiden ett rykte som förknippades med lättsinniga flickor. Med god insyn från vissa av Telegrafverkets fönster kunde tjänstemännen dagligen smygtitta på några flickor som ganska oblygt utövade sin näring utan att dra ned några rullgardiner.

Herman Rydin (1861-1930)

X Generaldirektören för det mäktiga Telegrafverket var den här bredvid avbildade Herman Rydin. Han hade avlagt hovrättsexamen, haft politisk karriär och varit t.f. revisor hos Statens Järnvägar. Med sin position i toppen för Telegrafverket var det faktiskt han som hanterade sådana, som man kanske kan tycka enkla ärenden, som att underteckna mottagarlicenser till medborgarna. Den första radiolicensen i Sverige erhölls av ingenjören Gösta Fant, den 9 mars 1923. Från samma år kan vi se en radiolicens tillhörig Henry Isberg i Stockholm. Nog kan man tycka att det är en lustig prioritering att det ansågs behöva generaldirektörens underskrift och även två andra undertecknare med höga positioner i det statliga verket. En av dessa var Seth Ljungkvist, som var chef för Telegrafverkets Radiobyrå och halvannmat år senare och fram till 1948 Telegrafverkets representant i Radiotjänsts styrelse. En mottagarlicens var tydligen ett viktigt dokument som inte kunde delegeras ett enda streck nedåt i hierarkin.


XFjorton år senare, närmre bestämt den 8 april 1937, hade man hunnit utfärda jämnt en miljon radiolicenser. Den miljonte var en skräddarmästare i Hudiksvall. Förmodligen hade Telegrafverket dessförinnan funnit på idén att låta någon annan instans än generaldirektören sköta denna hantering.

XTekniken gick framåt och sändningarna blev av mer permanent karaktär och kvalitativt bättre. Veckans dagar uppdelades broderligt mellan Telegrafverket och Radiobolaget. Telegrafverkets försöksstation, som den kallades, hade sina program måndag, onsdag, fredag och lördag, medan Radiobolaget svarade för sändningarna de övriga veckodagarna.

XFörutom pionjärinsatserna i Stockholm pågick försökssändningar även på andra platser.


Här ovan ses ett exempel på en tidstypisk rundradiosändare som anordnades av Göteborgs radioklubb, som anordnade regelbundna sändningar som inleddes från januari 1924 med ingenjör Karl B. Eliasson som ledare.

XNorrlands första radioklubb bildades 1923 i Arvidsjaur och senare på året i Boden, där sändningarna tog sin början den 1 december 1923. Rundradiosändaren i Malmö togs i bruk den 11 december 1924.

X I Falun var radiointresset stort. Där fanns då ännu inte någon svensk radiostation som var hörbar men man lyssnade på utländska, och bäst hördes Aberdeen och Newcastle. En föreläsning av en tillkallad ingenjör Fransson från Stockholm fyllde läroverkets aula till sista bänk, och efter den föreläsningen stegrades radiointresset så pass att en radioklubb bildades. Ingenjören Ove Mogensen blev klubbens främste tillskyndare, och en radiostation för rundradio byggdes i en byggnad på hans tomt vid nedre änden av Svärdsjögatan. Stationen fick den officiella signalen SMZK och Faluns bekanta gruvklocka blev stationens paus- och igenkänningssignal. Stationen invigdes officiellt i oktober 1924. Dagen innan hade man sänt högmässan från Kristine kyrka som finns vid stora torget i Falun. Vid invigningen av stationen höll radioklubbens ordförande, advokaten Th Sylwan tal, och därefter följde ett föredrag av överstelöjtnanten H Tham. En programidé som återkom och blev mycket populär var en tävling som gick ut på att efter ledtrådar i radiosändningen leta sig fram genom staden och hitta en viss beskriven person på en beskriven plats, och dessa program gav ett betydande lyssnarintresse och bättre reklaminkomster, och sådana extrainkomster var viktiga för stationens finansiering, som i övrigt bestod av medlemsavgifterna till radioklubben och bidrag från lokala affärsmän.

X Sändningarna från Falun brukade inledas med musik från något hotell på kvällen, och en orkester som ofta förekom i dessa sändningar var Max Formanowski (1886-1949) som med sin dansorkester var mycket kända främst i Dalarna men även i övriga Sverige. De kulturella ambitionerna var höga, och prosten, dr. G. Ekström höll bland annat föreläsningar om sina fjällvandringar i Lappland. Även läroverkets lärare höll föredrag om aktuella ting. En av klubbmedlemmarna som hade särskilt bra mottagningsförhållanden med en selektiv radio tog in utländsk musik, vilken förmedlades via telefonledning till stationen och där sändes ut i etern igen. Söndag förmiddag sändes gudstjänsten från någon av kyrkorna, eller predikan från någon av frikyrkorna. Efter cirka 4 år från verksamhetens start ökades de från början endast 15 meter höga masterna till 50 meter. En industriidkare levererade 6 kraftiga stolpar av trä, 3 för vardera masten. Stolparna skarvades med hjälp av särskilda skarvjärn och så skedde resningen av dem en vacker sommarkväll. Från starten hade man en sändare med endast 10 watts effekt men effekten ökades sedermera till 1,5kW på våglängden 370 meter (811 kHz).

XProgrammen från Telegrafverkets försöksstation i Stockholm bestod av sång- och musikunderhållning, föredrag, kåserier och uppläsningar. I många fall bekostades de av affärs- och tidningsföretag mot att man vid sändningens början och slut nämnde den arrangerade firmans namn. Verksamheten var alltså baserad på reklam eller sponsring, och bland mer regelbundet återkommande programarrangörer kan nämnas Åhlén & Holms familjetidning Vårt Hem, Stockholms-Tidningen, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Elektriska Aktiebolaget AEG, Lundholms Pianomagasin, Grosshandlarfirman Martin Öberg. Mycket tidigt söktes kontakt med verksamheter inom religion, vetenskap, folkbildning och annan kulturell verksamhet. Man hade överenskommelser om program från kyrkor, från Operan, Musikaliska Akademin (elevkonserterna), Konsertföreningen, Stockholms Arbetareinstitut, Svensk Filmindustri, Stockholms stad, olika restauranger o.s.v.

XI december 1923 återutsändes föreställningar direkt från Operans scen, och onsdagen den 12 december 1923 radierades den första offentliga konserten från Stockholms konsertförening. Julottan från Jakobs kyrka 1923 var den första radieringen i världen av en offentlig gudstjänst. Tennysons dikt Nyårsklockorna blev nyårstradition redan nyåret 1923/24, men den första gången blev den sänd redan den 29 december. Klockspelet från stadshustornet sändes första gången på nyårsaftonen 1923.

XI januari 1924 startades i Göteborg lokala radiosändningar under namnet K.G. Eliassons laboratorium, och dessa sändningar utmärkte sig med något som då nte var så vanligt, att sända nyheter. Mest programutrymme gavs på kvällarna till lätt musik men sedan avslutades alltihop med nyheter som lästes upp som korta meddelanden. Telegrafstyrelsen angav då att det i Göteborg fanns cirka 450 licensbetalande innehavare av radioapparater. Sändningarna från K.G. Eliassons laboratorium upphörde den 30 december i och med Radiotjänsts officiella övertagande av radiosändningar i Sverige.

Ett kvällsprogram år 1924, tisdagen den 25 mars:
18:00	Språkföreläsning i franska av lektor C. O. Kock.
18:45	Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå.
19:00	Kvartettsång, violin och pianosolo samt uppläsning. Bellmanssånger av Kvartettsångarförbundet. Uppläsning av redaktör Hasse Zetterström. Violinsolo av Erhard Skoog. Anordnat av Aktiebolaget Ströms Herrekipering.
Samma år, lördagen den 29 mars:
18:45	Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå
19:00	Musikalisk underhållning med uppläsning av Frödingdikter anordnad av tidningen Vårt Hem.
20:30	Föredrag av fil. lic. Iwan Bolin om framtidens energikällor.
21:00	Orkestermusik från Palladiums biografteater.

Ett kvällsprogram år 1924, tisdagen den 25 mars:
18:00	Språkföreläsning i franska av lektor C. O. Kock.
18:45	Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå.
19:00	Kvartettsång, violin och pianosolo samt uppläsning. Bellmanssånger av Kvartettsångarförbundet. Uppläsning av redaktör Hasse Zetterström. Violinsolo av Erhard Skoog. Anordnat av Aktiebolaget Ströms Herrekipering.
Samma år, lördagen den 29 mars:
18:45	Senaste nyheter från Tidningarnas Telegrambyrå
19:00	Musikalisk underhållning med uppläsning av Frödingdikter anordnad av tidningen Vårt Hem.
20:30	Föredrag av fil. lic. Iwan Bolin om framtidens energikällor.
21:00	Orkestermusik från Palladiums biografteater.

XDen 3 oktober 1924 bemyndigade Kungl. Maj:t (motsv. det vi i nutida statsskick kallar Regeringen) åt Telegrafstyrelsen att med Aktiebolaget Radiotjänst teckna överenskommelse om övertagandet av programverksamheten i Sverige, och den 27 november undertecknades så den slutgiltiga handlingen. I den överenskommelsen föreskrevs bl. a.:
»Rundradioprogrammen, vilka skola vara av växlande art och skänka god förströelse samt över huvud taget vara ägnade att vidmakthålla allmänhetens intresse för rundradio, skola hållas på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå, och vara präglade av vederhäftighet, saklighet och opartiskhet. Rundradiorörelsen skall så bedrivas, att folkupplysningen och folkbildningsarbetet därigenom befrämjas.»

XSändningarna från Svenska Radiobolaget upphörde på hösten 1924, och därmed övertog Telegrafverket ensamma utsändningen av de dagliga programmen. Den sista utsändningen från Telegrafverkets försöksstation blev nyårsvakan, den 31 december 1924.

Radiotjänsts premiärdag den 1 januari 1925 inleddes kl. 10.55 med att Sven Jerring påannonserade högmässa från Sankt Jacobs kyrka i Stockholm. Jerring var redan rutinerad för jobbet, han hade debuterat vid mikrofonen den 2 december 1923 när han som anställd journalist på Åhlén & Åkerlund blev programledare för förlagets Radiotimme med sändningar från Radiobolagets försöksstudio. På Radiotjänst blev han under sina över 50 år där en levande legend. I hans anställning hos Radiotjänst ingick mycket av redaktörsarbete, förutom att sitta framför mikrofonen. Hans lön var med dåtida mått rätt hygglig, och fastställd till 300 kronor i månaden och så tillkom 20 kronor som ett ob-tillägg per hallåkväll.

Sven Jerring blev snabbt den officiella rösten i radion vid stora händelser. Ett sådant självklart fall där han var i tjänst var vid Hjalmar Brantings begravning i mars 1925. Den gången återberättades hela begravningen i radion, från studion.

X En annan viktig händelse det första kvartalet blev Vasaloppet, som också innebar det första radioreportaget utanför studion. Idén till detta kom egentligen från radioklubben i Falun, som gav radioledningen i Stockholm förslaget att sända referatet. Egentligen hade Jerring ingen erfarenhet av skidåkning - i alla fall inte mer än det han lärt sig vid en skidtävling i det militära, där han dessutom hade kommit på allra sista plats.

X Vasaloppet 1925 var det fjärde Vasaloppet någonsin. Det gick den 8 mars, och då stod Jerring vid målet i Mora, redo med rnikrofonen i en frusen näve. Han hade noga förberett allt, och noterat på papper det han skulle säga, och enligt beräkningarna skulle han ha 45 minuter på sig innan förste man skulle komma i mål. Men det blev blixtföre, och Radiotjänsts mikrofon hade bara varit inkopplad en halv minut när segraren gick i mål. Jerring fick kasta alla manus och improvisera, och detta gjorde han så bra att hans referat sedan blev självklara vid varje vasalopp i hela 39 år. Det blev en så populär tradition att de anses ha varit en betydelsefull förutsättning för att göra loppet till en folkrörelse, och numera en rörelse som lockar deltagare från hela vår omvärld.

Här nedan ses han intervjua vasaloppssegraren från en provisorisk tält-studio 1929.

XRadiotjänsts personal bestod vid sändningsstarten 1925 av totalt 7 personer:
* verkställande direktör är TT-chefen Gustaf Reuterswärd

* programchefen är Nils Holmberg från Svenska Dagbladet

* musikchefen Natanael Broman, kvar i denna tjänst till 1952, tonsättare, senare ledamot i Föreningen Svenska Tonsättare 1929-1943, Stockholms konsertförening 1942-1950. Från 1930 ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien,

* hallåmannen Walter Holmstedt,
* kapten Gösta Lilliehöök,
* kontoristen Nils Nordström, och
som sagt hallåmannen Sven Jerring.

XAntalet radiomottagare inom sändarnas täckningsområde ansågs den 1 januari 1925 vara cirka 40 000. Vid Radiotjänsts premiär fanns i Sverige endast tre ännu rätt svaga sändarstationer (0,5 kW) i Stockholm, Göteborg och Malmö. Under året skulle tillkomma sändarstationer även i Boden, Sundsvall och en provisorisk i Karlsborg.

XKlockan 15 på Nyårsdagen återkom sändningarna efter högmässan och ett därefter två timmar långt sändningsuppehåll. Programmet kl. 15 hölls i en mycket pompös anda, och Radiotjänsts styrelseordförande Per Södermark, höll tal. Han var en gammal generaldirektör och sångarbroder som regeringen hade satt i spetsen för denna nymodiga institution. Han blev så fångad av stundens stora betydelse att han spontant ställde sig upp och sjöng ”Du Gamla Du Fria” med sådan kraft och energi att mikrofonen skallrade.