en berättelse och ett kollage - Hur omständigheterna var i svensk radio innan Radio Nord började sända. Ingemar Lindqvist om Radio Nords första tid

Aftonbladet 4 januari 1960 Här gungar 60-talets stora äventyr: REKLAMRADIO VID ORNÖ dygnet om för 2 milj svenskar! Inte Ålands hav men väl i den klimatiskt vänligare Östersjön utanför Ornö kommer den planerade reklamradion att stationeras någon gång i sommar. Så som Eugen Semitjovs marintavla här ovanför visar. Till premiären gissningsvis 15 augusti räknar / hoppas man på att ha inkasserat en orderstock om 10milj kr från hugade programinköpare. Storföretagen i Stockholm applåderar idén, berättar radiochefen Jack S. Kotschack, som också har ett finger med i Sveafilm. Att man valt vattnen utanför Ornö för "piratsändaren" Radio Nord har flera orsaker. Där gungar mindre än i Ålands jäsande hav, där brukar issituationen vara mindre besvärlig och där är närmre till Stockholm och studion. Med racerbåt kommer man snabbt in till Dalarö och fastlandet. När det inte blåser. -De sjötekniska detaljerna har vi undersökt mycket noga vid det här laget lovar dir. Kotschack, som arbetar träget för sina amerikanska dollarfinansiärer, Gordon McLendons och Bob Thompsons räkning. Han flyger till Texas om en vecka för att lägga fram sina utredningspapper för dom och för att spika projektet. I det sammanhanget kommer sändarfartygets flaggfråga att diskuteras med Nicaraguas diktator Somosa. Han gillar fribytare. * Helikopter i nöd Båtanskaffningen är inget problem för trion McLendon / Thompson / Kotschack. Det finns gott om upplagda ångbåtar i krokarna. För ögonblicket har man fem stycken; fyra svenska och en tysk på hand. Deplacementen varierar mellan 300 och 550 ton. -Vi väljer nog någon av de större och kraftigare på en gång, så att vi får plats akterut för en landningsbana för helikopter, som måste kunna rycka in om issituationen blir för svår, noterar Kotschack. Förbindelsen med fastlandet ska eljest skötas med tre snabbgående motorbåtar och, förstås, radiotelefoni. Den 60 - 70m höga sändarmasten ombord på fartyget blir - som Semitjovs tekning visar [bilden nedan] - upphängd i en kardananordning för att motverka sjöhävningen. Om masten raglar åstadkommes nämligen fading i mottagningen.

OBS! klicka på bilden nedan> större format Bilden ovan ur Aftonbladet, 4 januari 1960

Expressen 31 januari - Allt är nu klart - "Radio Nord" startar 15 aug - Annonser för 12 milj sålda - På fredagen avslutade den svenske delägaren i företaget, filmdirektören Jack Kotschack, tillsammans med sina amerikanska kompanjoner, inköpet av sändaren för stationen. Samtidigt fick man besked att man får använda Nicaragus flagga. Det betyder att det fartyg på 1840 ton som man beslutat inköpa inregistreras i den sydamerikanska statens handelsflotta.

Tidningsnoteringar 1960:

Expressen 1 februari 1960 Radio Nords chef Nicaraguas konsul. Sändarfartyget placerat utanför Ornö - NEW YORK (Expressen) Filmdirektören och från och med i sommar, direktören i den kommersiella radiostationen Radio Nord, Jack Kotschack, har av Niocaraguas statschef, Anastosio Somosa, utnämnts till landets konsul i Sverige..

Expressen 3 februari 1960 100 000-anbud till Lennart Hyland - erbjuden bli chef för kommersiella Radio Nord - Lennart Hyland i Sveriges Radio har fått ett anbud att övergå till Radio Nord - den kommersiella radion som från 15 augusti skall sända från ett fartyg förankrat utanför svenska kusten vid Ornö....

DN 4 februari 1960 Hyland bekräftar Radio Nord-kontakt - Lennart Hyland bekräftar för Dagens Nyheter uppgiften om att en representant för Radio Nord, det kommersiella radiobolag som från mitten av augusti avser att skicka ut program från ett fartyg stationerat i Stockholms skärgård, per telefon från New York inlett förhandlingar om Hylands anställning på Radio Nord.

Expressen 4 februari 1960 Hyland sa nej till Radio Nords 10 000 - Han skall först till OS i USA - Kanske nya förhandlingar senare. Lennart Hyland avböjde idag klockan 10.30 anbudet från kommersiella Radio Nord att bli dess programchef med 100 000kr i lön om året. Han skall resa till OS i USA, och det kan tänkas att underhandlingarna återupptas senare.

Expressen 4 februari 1960 Piratsändaren i Östersjön oroar Svenska Dagbladet, vars chef sitter i Sveriges Radios styrelse.

I början av 1960 dök rykten upp om att det skulle bli ett samgående mellan Radio Nord och Radio Mercur. Helt klart är det att Gordon McLendon var inne på detta spår. Ibland dementerades dessa rykten, men ibland dementerades dementierna, som vi ser här nedan:

Aftonbladet 4 januari 1960 (utdrag): En dansk uppgift om att McLendon skulle ha köpt Radio Mercur i Öresund dementeras bestämt. Han spar sina dollar för Radio Nord, som han tror mer på.

Expressen 1 februari 1960 (utdrag): Den amerikanske radio-, biograf- och oljemiljonären Gordon McLendon, som är en av männen bakom den kommersiella radiostationen Radio Nord, har enligt vad Expressen erfarit på måndagsmorgonen avslutat förhandlingar om övertagande av halva aktieposten i Radio Mercur i Öresund. Radio Mercur skall sedan enligt planerna också komma att...

Svenska Dagbladet 28 mars 1960 Piratsändarens finansiär delägare i Radio Mercur (utdrag): Den svenskamerikanska piratsändaren Radio Nord kommer, som det nu förefaller, att knytas, nära samman med den i Öresund opererande danska kommersiella sändaren Radio Mercur. Den amerikanska miljonären Gordon McLendon, som är den främste intressenten i Radio Nord, skall enligt vad SvD erfar köpa...

Expressen 28 mars 1960 (utdrag): Radio Nords amerikanske uppbackare, Texasmiljonären Gordon McLendon, har planer på att köpa in halva rätten till Radio Mercur i Öresund. Radio Nords program kommer dock att utformas på delvis annat sätt än den danska piratsändarens, säger Jack Kotschack till Expressen. Samgåendet med danska Radio Mercur...

Allt föreföll klart för ett samgående med Radio Mercur. Men av det blev det ändå ingenting.

DN 11 februari 1960 Telestyrelsen till aktion mot planerad piratsändare - Telestyrelsen har gått till aktion för att stoppa piratsändaren Radio Nord, som planerar rundradiosändningar till sommaren från ett fartyg registrerat i Nicaragua och kryssande på internationellt vaten utanför Stockholm. Telestyrelsen har skickat ett telegram till Nicaragua och påminnt om innebörden av de internationella tele- och radioöverenskommelserna.

DN 12 februari 1960 (ledarstick) Radio Nord - "Piratsändaren i Östersjön är ett olustigt försök att kringgå riksdagens klara ställningstagande mot kommersiell radio".

Aftonbladet 2 april 1960 Nu är Radio Nord klar att köra igång! - Nu kan det definitiva svaret lämnas på frågan: kommer det kommersiella Radio Nord att börja sända till Sverige? Svaret är:Ja. Sändningarna börjar måndagen den 15 augusti. Företagen står i kö att köpa reklamtid.

DN 29 april 1960 UD begär svar från Nicaragua om Radio Nord - frågar varför Nicaragua inte svarat på Telestyrelsens telegramförfrågan om sändarbåten skall gå under Nicaraguas flagg.

Expressen 11 maj 1960 Radio Nord startar planenligt 15 augusti - Vi har inte ändrat våra planer, Radio Nord startar programenligt den 15/8, säger direktör Kotschack, nu också konsul för Nicaragua..

Expressen 16 maj 1960 Skall Radio Nord börja sända i augusti? Nicaragua: Nej! Nicaraguas konsul: Jo! - Nicaragua svarar UD. Landet kommer inte att tillåta någon sändning under dess flagg. Kotschack: Radio Nord startar i alla fall mellan 15/8 och 1/9. Vilken flagg vi för säger jag inte. Vi visste hur Nicaragua skulle svara.

DN 17 maj 1960 Nicaragua vägrar Radio Nord flagg - Direktör Jack Kotschack förklarar att förberedelserna för Radio Nords start går planenligt.

Expressen 2 juni 1960 Radio Nord skaffar kontor och studio - 500kvm kontorsutrymme i Centrala Stockholm.

Expressen 16 augusti 1960 Radio Nord sparkar igång - Radio Nords första pionjärstyrka samlad för genomgång och lunch på restaurang Tre Remmare i Stockholm. Förutom Jack Kotschack består de av: programchef Gert Landin; chef för musikarkivet Raya Ravell; sändningsledare Gösta Sturmark; sekretariatchef Kerstin Tived; försäljningschef Bok Rietzel; receptionschef Barbro Kimsjö; båtbefälhavaren Elis Ohlson; textskrivaren Björn Höijer; ekonomichefen Rolf Levin; studiochef Pelle Lönndahl; hallåman Lennart Atterling och hallåchef Nils F Nygren.

Aftonbladet 2 september 1960 Mord på Radio Nord - Statsmakterna gör bara sin plikt enligt internationella åtaganden då de söker stoppa Radio Nord. Piratradio fiske i grumligt vatten.

Expressen 20 september 1960 Start för Radio Nord i början av oktober - Vi är tre veckor försenade, men vi kommer igen.

DN 20 september1960 Radio Nord sänder från Dalaröskären - ...höra ett prov på de kommande sändningarna. Det var en blandning av reklam, sång och musik under medverkan av några av våra mest kända artister.

Expressen 30 september 1960 Start först om en månad. Fartyget Bon Jour håller på att utrustas i Sydeuropa. Under vilken flagg är hemligt.

DN 30 september 1960 Radio Nord skjuter på starten, sändarfartyget i Sydeuropa - ...skulle kört igång i början av oktober var det planerat. Men av olika anledningar...

Aftonbladet 12 oktober 1960 Radio Nord-premiär om tre veckor - om allt går vägen - I slutet av oktober får Sveriges Radio konkurrens. Då skall den kommersiella sändaren Radio Nord gå igång med sina nonstop-sändningar - om alla ritningar går vägen.

DN 21 november 1960 Slopat monopol stoppar piratsändare - De s.k. piratsändarna som är helt okontrollerbara genom att de inte faller under någon stats lagar, skulle förlora sin marknad om monopolet avskaffades, säger ordföranden i FPU, Per Ahlmark.

Nord Establishment "Radio Nord" Prislista - Annonsering säsongen 1960 - 61.

Expressen 22 november 1960 Full rulle på Radio Nord redan från starten - Detta är första bilden på Radio Nords sändarfartyg Bon Jour.

Aftonbladet 1 december 1960 Radio Nord kringgår lagen - 5 flaggor finns i reserv ombord om det skulle krångla med Nicaragua. "Vi seglar om tre veckor".

DN 2 december 1960 Svensk protest till Nicaragua - Telestyrelsens överdirektör Bertil Olters och tekn dir Erik Esping telegraferar till Nicaragua och frågar hur Radio Nord planerar sända från fartyg med Nicaraguas flagg, trots att Nicaragua sagt sig inte tillåta det.

Expressen 6 december 1960 Radio Nord har egen Taube-vals - Evert Taube skriver "Radio Nords vals", som ska bli signaturmelodi. Han får ett för honom lika väl unnat som väl tilltaget gage.

Aftonbladet 20 december 1960 Snabbstart för Radio Nord. Piratskeppet på väg hit! - Det är min julklapp till svenska folket, trumpetar jultomten Jack Kotschack. Ombord på båten har man bara ett ord att säga: -Äntligen!

okänd 21 december 1960 Radio Nord vill till varje pris komma igång före julhelgen - Nu jagar Radio Nord minuterna. Ledningen vill till varje pris...

Expressen 21 december 1960 Sveriges Radio får säga vad den vill - nu gungar Radio Nord på Östersjön! Tills vidare får hr Rydbeck & Co finna sig i den regelvidriga konkurrensen.

Expressen 22 december 1960 Radio Nord tänker börja sända ikväll. Vid 9.30-tiden på torsdagen hade Bon Jour nästan passerat Bråviken och därmed tycks tidssschemat hålla.

Expressen 23 december 1960 Radio Nord tyst även natten till fredag. Oturen tycks förfölja Radio Nord in i det sista före starten.

Expressen 26 december 1960 Radio Nords Bon Jour ligger på plats, antennfel ombord? - Skandal att skeppet inte har skeppsradio. Bon Jour kan därför inte nå kontakt med land.

(saknar notering) 27 december 1960 Jättemasten klarar inte höststormarna - Radio Nord, piratsändaren på internationellt vatten utanför Ornö, ser ut att bli ett fiasko.

DN 27 december 1960 Radiobåten sände nödsignal - Antennhaveri i hårt väder - Radio Nords radiofartyg, 400-tonnaren "Bon Jour", startade på annandagen med att sända SOS - Vi behöver hjälp".

Expressen 27 december 1960 Det blev "God natt" för "Bon Jour" i natt - Första sändningen: SOS! Piratsändaren gick i natt till Sandhamn sedan besättningen under stormen övergett fartyget i 20 timmar. UD-aktion mot piratsändaren - Radio Nords Bon Jour, som skulle börja sända kommersiella radioprogram i julhelgen, övergavs natten till annandagen av sin 14 mans besättning.

DN 28 december 1960 Virvarr av vajrar på piratsändaren - Bon Jour som i hårt väder bogserades in till Sandhamn fortsatte vid 12-tiden mot Stockholm.

okänd tidning i december 1960 Radiobåten sände nödsignal, antennhaveri i hårt väder - Det rådde hårt väder på annandagen med vindstyrkor upp mot 17 sekundmeter. Nödanropen från Bon Jour till Almagrundets fyr innehöll inga närmare detaljer om vad som hänt ombord och vad man behövde hjälp till. Almagrundet morserade frågor men något svar kom inte.

DN 29 december 1960 Fartygsinspektionen synar Radio Nords mast. Danska varvet tillbakavisar beskyllningar. Vädret var hårt då Bon Jour råkade ut för svårigheter.

Expressen 29 december 1960 Bon Jour till Åbo, ny befälhavare har utsetts - I Åbo har det stora skeppsvarvet Crichton Vulcan (Wärtsilä) åtagit sig att reparera Bon Jours rigg som havererat i stormen. Ny befälhavare har utsetts, den förre har befriats från sitt uppdrag p g a sjukdom

DN 30 december 1960 Varvet i Finland vägrar reparera - Åbovarvet Crichton-Vulcan vägrade på torsdagskvällen åta sig reparera Radio Nords fartyg som fick masten illa åtgången i hårt väder utanför Ornö för ett par dagar sedan. Bon Jour anlände under befäl av ny svensk kapten, Bengt [skall vara John] Johnsson, sedan den förre befälhavaren Emil [skall vara Elis] Ohlsson avskedats för att han låtit besättningen överge fartyget i ovädret.

Från vänster skymtar vi sändningstekniker Jan Gunnarsson, nyhetsuppläsaren/programledaren Kaj Häger, i svart T-shirt nyhetsläsare / programledare Jörgen Einestad, programledaren "á la carte á la Chris" Wahlström, teknikchefen (på Bon Jour) Ove Sjöström, sändningstekniker Kenneth Agehed och längst till höger kapten John Johnsson.

Kärlek i rymden ( Radio Nordvalsen) på ett band från Europafilm till Lasse Klettner på Radio Nord.Inspelningen startar med en kalibreringston från originalbandet.

Här nedan följer några aldrig sända program:

ett plojprogram som gjordes innan premiären - som kul övning i väntan på att få göra riktiga program avsedda för sändning.

Hemma hos Kalle och Paula ett mystiskt program där Larsan Sörenson imiterar bland andra Lennart Hyland.

Kaj Hägers demo som han gjorde hemma på sin Grundig för att få anställning på Radio Nord.

"Jack II" så stod det på bandkartongen som enda notering. Larsan Sörenson, Kaj Karlholm och Jack S. Kotschack plojar.

ett aldrig sänt program med Larsan Sörenson och Lennart Atterling. Sannolikt gjort för att spelas nonstop i Radio Nords utställningsmonter vid en mässa i Ostermans Marmorhallar. 25 min.

The Ron Baxley Get-Together - aldrig sänt program med Ron Baxley från WYSL, Buffalo, USA, som under en kort period sommaren 1961 var programchef på Radio Nord.

sketch: Lax-Kalle på besök - det stod "bånn-jour" där framme på båten.

FRÅN RADIO NORDS OMGIVNINGAR

reklamjingel "Shop at Robert Hall" - Les Paul och Mary Ford i en förlaga till Radio Nords mest körda reklamjingel. Kan du lista ut vilken Radio Nord-reklam det gäller? Svaret hittar du på nästa rad.

svaret på frågan som ställdes på ovanstående rad! hur Stomatol först fick chansen innan man hittade rätt.

Sjung med Radio Nord - en minnesskiva som kom ut under våren 1962

TEXTMATERIAL OM RADIO NORD

artikel "Fribytaren på Östersjön" ur reklambranschtidningen Info, sent året 1960. Avvaktande, lite hånfull attityd mot "piratradioföretaget" i texten. [Fribytare är ett gammalsvenskt tillmäle motsvarande parasiterande marodör / stråtrövare / kapare / sjörövare]

programloggen för det som var tänkt att bli Radio Nords premiär, "First day of Broadcast". Men premiären kom mycket senare än vad den var tänkt, och när den äntligen kom så hade programupplägget modifierats.

en folder där Radio Reklam Produktions AB ger en introduktion om det nystartade Radio Nord och presenterar vilka möjligheter radioreklam kan ge.

Rutan från skutan i nöjesbransch-tidningen Show Business. Gert Landin bjöd på lite insyn i det kändisomsvärmade Radio Nord.

lista med Radio Nords kunder/annonsörer under första årets sändningar.

Klipprapport - periodiskt utkommande häfte som gavs ut av Radio Nord - troligen riktat till personal och till annonsörer där man återgav och ibland även kommenterade senaste tidens skriverier i pressen om Radio Nord, detta häfte från april 1961, och är en utgåva från augusti 1961 är från december 1961.

en broschyr med bilder. Utdelades till besökare på Kammakargatan 46.

är en IMU-undersökning (Institutet för marknadsundersökningar) om svenska folkets Gjord i april 1962.

utlåtanmdet från Stig Jägerskiöld, professor i folkrätt, där han på våren 1962 påvisade att Sverige icke var förpliktigat att vidtaga lagstiftning för att stoppa Radio Nord.

utlåtande från civ.ing. Gunnar Westbeck där han våren 1962 tillbakavisar att Radio Nords sändningar skulle orsaka störning för annan radio.

en broschyr till riksdagens ledamöter våren -62. Författad av Radio Nords advokat Mauritz Grünberger. I slutet också många trevliga Radio Nordbilder.

Den här sidan handlar om upprinnelsen till Radio Nord

Första gången som Radio Nord dök upp som en nyhet var via en artikel i Expressen i juni 1959. Artikeln berättar om ett "svenskt-amerikanskt konsortium" - en svensk-finländsk filmdirektör och en amerikansk radioman. Artikeln berättar också om en tysk "båt" som ska radioutrustas. Den artikeln väckte kanske inte så stor uppmärksamhet, det var ju vid midsommar, så folk hade nog annat att tänka på:

Expressen, 23 juni 1959 Kommersiell radio i Ålands hav - Till nästa vår planeras en sändare från internationelt vatten i Ålands hav. Ett svensk-amerikanskt konsortium ligger bakom. Det berättar filmdir. Jack Kotschack, som just återkommit från Amerika. Han skulle vara med i projektet jämte en amerikansk radioman, Gordon McLendon. Man skulle placera sändaren på en för ändamålet inredd tysk båt som utrustas i Bremen.

Det dröjde sen till november, när Aftonbladet tog upp tråden:

Aftonbladet 9 november 1959 Dollarmiljonär bakom reklamradio i Ålands hav - Start 1960? Hörbar i hela landet. Kommersiell radio från ett fartyg i Ålands hav. Allt ännu mycket preliminärt.

Senare i novembermånaden kom mer nyhetsstoff, och Expressen återkom i ämnet. Trots den internationella anknytningen, med amerikaner, Ålands hav, Nicaragua, Panama och Haiti, kommer radiostationen ändå att vara svenskspråkig:

Expressen 28 november 1959 Piratsändare i Ålands hav ger Stockholm radioprogram - under 1960 kommer sannolikt en piratsändare att börja bearbeta Stockholms-området med dagliga radiosändningar. Den blir till största delen finansierad med amerikanskt kapital. Radio Nord är namnet. Den kommer att operera i Ålands hav. Båten på ca 200 ton, seglar under Nicaraguas, Panamas eller Haitis flagg. Sändningarna blir helt på svenska språket.

Nu började nyheten nå även morgontidningarna:

DN 28 november 1959 Kommersiell radio på svenska - Ägaren av Amerikas näst största radiokedja, Liberty Broadcasting System, med 458 stationer, Gordon McLendom kom på fredagen till Stockholm..

Bildtidningen SE gjorde ett reportage och kallar den nya radiostationen "Program 3":

SE, 3 december 1959 Pirater? Ja, men i vår kanske dom ger oss program 3 i radio Rydbeck och Bærendtz tackade nej när mannen bakom USA:s näst största radiokjedja bjöd på lunch i Stockholm häromdagen. Han ville ge svenska folket ett kommersiellt radioprogram från en piratsändare i Ålands hav. Med annonser, ständiga nyhetsbulletiner – och så gratis tid åt Erlander. Många är skeptiska. Men vänta – det kommer nog! Den här gången är det amerikanskt storkapital i rörelse. Dom här tre är männen bakom piratsändaren i Ålands hav: Jack Kotschack, Gordon McLendon och Robert Thompson. Sändaren når omkring 500 km. Det innebär att den täcker från Sundsvall till Jönköping.

Jack S Kotschack och Gordon McLendon

Jack S. Kotschack

Jack Kotschack, Gordon McLendon, Bob Thompson

Jack Kotschack och Gordon McLendon
En av de viktigaste personerna bakom Radio Nord var den amerikanske radiopionjären Gordon McLendon (1921–1986). År 1947 köpte han radiostationen KLIF 1190 i Dallas, som snart skulle bli ett av de tydligaste exemplen på amerikansk Top 40-radio. Året därpå startade han Liberty Broaadcasting System, som växte till USA:s näst största radionätverk. Framgången byggde framför allt på dramatiserade sportreferat från Major League Baseball – en av USA:s mest centrala nationalsporter. För en svensk kan sporten påminna lite om brännboll: två niomannalag, ett slagträ och en hård läderboll.

Referaten var hetsiga, fulla av energi och ofta förstärkta med ljudeffekter – som en sportig radioteater där referaten kanske var mer spännande än vad matchen ifråga var. Målet var att ge känslan av direktsändning, och det är oklart hur många lyssnare som egentligen förstod hur mycket som var iscensatt. Många skickliga kommentatorer gjorde sig kända, men den största stjärnan var McLendon själv. Under artistnamnet The Old Scotchman blev han en snabb, underhållande och mycket populär sportkommentator. Populariteten var så stor att referaten sändes via 458 radiostationer över hela USA.

I Sverige såg radiosituationen helt annorlunda ut. Här hade ett enda företag ensamrätt på radiosändningar – och så hade det varit i 35 år. Efter Radio Nord skulle monopolet dessutom leva kvar i ytterligare tre decennier. Sverige var det mest motsträviga landet i Europa när det gällde att släppa in kommersiell radio. Varför valde McLendon då att satsa just här? Det fanns flera skäl, men det viktigaste var den svensk-finske affärsmannen Jack S. Kotschack (1915–1988).

Kotschack hade ett starkt idrottsintresse och hade spelat bandy på landslagsnivå i Finland. Han var också storslagen i tennissporten. Redan som ung rörde han sig mellan olika länder och miljöer, med studier i både Tyskland och England. Studentexamen tog han i Helsingfors 1932, och därefter följde tre år på Herne Bay College i England. Där hann han dessutom vinna collegemästerskapet i boxning.

Han flyttade till Sverige 1944 efter fem år vid fronten i finska vinterkriget och fortsättningskriget, där han tilldelats flera tapperhetsmedaljer. Jack Kotschacks bakgrundshistoria har gett stoff till en mycket intressant bok, "Salomons Hemligheter", som författades av Jacks äldste son Jan Kotschack, och publicerades 2021. Jacks bakgrund, innan Radio Nord, är egentligen mer spännande än historien om Radio Nord, men jag fortsätter ändå här med detta ämnet.

Under dessa år i Sverige hade Jack också valt att tona ned sitt tilltalsnamn Salomon, som han aldrig trivts med, och istället låta det leva kvar som ett diskret ”S.” i Jack S. Kotschack. I Sverige etablerade han sig snabbt som en framgångsrik affärsman med goda kontakter i USA. Resorna dit blev många redan under 1950-talet, och under en period bodde han även där. Tidningarna lyfte ofta fram hans roll som Europa-agent för kulspetspennan – något som idag känns nästan komiskt när sådana pennor delas ut gratis. Men då var de dyra statussymboler, och Jack var först i Europa med att lansera ”pennan som kan skriva under vatten”.

Hans idrottsintresse öppnade ofta dörrar till nya affärskontakter. Under en av sina resor till USA besökte han McLendon i Dallas. Tanken var att diskutera ett gemensamt filmprojekt – McLendon hade en filmstudio och Kotschack hade arbetat i filmbranschen sedan 1950 genom Svea Film i Stockholm. Men samtalet gled snabbt över till radio. De delade ett starkt sportintresse, och snart pratade de om den stora kommande händelsen i New York: tungviktsmötet mellan Ingemar Johansson och Floyd Patterson.

Matchen blev också en mediepolitisk vattendelare i Sverige. Sveriges Radio hade redan 1958 beslutat att inga proffsboxningsreferat fick sändas – ett beslut som upprepats flera gånger sedan 1920-talet. En viktig orsak var att SR inte ville utmana den opinion som ansåg boxning vara brutal och förråande. Även om den opinionen var i minoritet uppfattades dess argument som starka och svåra att ignorera. Dessutom handlade det om proffsidrott, något som då var starkt ifrågasatt. Flera av Sveriges största idrottare hade straffats och stängts av från tävlingar av just detta skäl – bland dem löparna Dan Waern och Gunder Hägg.

Sändningen finns bevarad. Bitvis med starka störningar. Hör den Philips gav ut en minnesskiva med referat från matchen. Hör den

Ingomatchen - nattvaka för hela Sverige
Ingomatchen blev för många århundradets match – en händelse som skakade om 1950-talets Sverige. När Sveriges Radio vägrade direktsända matchen ledde det till demonstrationer från upprörda licensbetalare som krävde att få höra den. Då klev en oväntad aktör in: Philips, dåtidens dominerande radiomärke i Sverige. Företagets chef, Herbert Kastengren, lovade att matchen skulle sändas ändå. Svenska Philips köpte helt enkelt sändningstid över Radio Luxembourgs kraftfulla sändare, och tidningarna fylldes av tips om hur man bäst skulle ställa in radion för att få perfekt mottagn.

Sverige vann världsmästartiteln
Kvällen och natten då sändningen gick ut via Radio Luxembourg fick snabbt namnet Ingo-vakan. SR-profilerna Eric Sandström och Åke Falck ledde programmet, och Gösta Bernhard hade samlat en lång rad artister som ställde upp: Anita Lindblom, Gaby Stenberg, Alice Babs, Siw Malmkvist, Monica Zetterlund, Povel Ramel, Lars Lönndahl och många fler. Även den folkkäre Pekka Langer deltog, från en studio i Luxembourg tillsammans med Olle ”Cello” Carle och Yngve Gamlin.
Sändningen började kl. 23. Miljoner svenskar höll sig vakna för att höra direktsändningen från Yankee Stadium i Bronx. På grund av tidsskillnaden började matchen för svensk del först vid tretiden på natten. Trots att produktionen satts ihop i all hast blev det en förstklassig radiosändning. Lars Henrik Ottosson stod för referatet, och vid ringside fanns Lennart Crusner från Göteborgs-Posten, som också deltog i sändningen.

Efter matchen fick lyssnarna direkta intervjuer med Ingemar Johansson, hans manager Edwin Ahlqvist och tränaren Nisse Blomberg. Många minns fortfarande exakt var de befann sig den magiska natten den 27 juni 1959, när Ingo kl. 03.37 svensk tid knockade Floyd Patterson och blev världsmästare inför 30 000 åskådare i New York och tre miljoner svenska radiolyssnare. Patterson hade då gått i golvet sju gånger. Sändningen finns bevarad, om än med en del störningar.

Radio Mercur – förebilden
En annan viktig inspirationskälla för Jack och Gordon var Radio Mercur, som sedan den 2 augusti 1958 sände kommersiell radio till Danmark från det lilla fartyget Cheeta, placerat i internationellt vatten i Öresund. Särskilt gladdes de åt hur Radio Mercur klarat sig undan ett potentiellt dödligt hot. Vid ITU-konferensen i Genève 1959 hade Danmark krävt att alla medlemsländer skulle rekommendera ett förbud mot privata radiosändningar från fartyg. Förslaget klubbades igenom – men fick ingen praktisk effekt. Rekommendationen gällde nämligen bara ITU-länderna, och Radio Mercur hade klokt nog registrerat sitt fartyg i ett land som inte var medlem. Eftersom sändningarna skedde utanför territorialgränsen gällde flagglandets lagar ombord.
För Jack och Gordon var detta ett tydligt tecken: deras idé om Radio Nord hade grönt ljus.

Presslunchen som satte fart på allt
Detta framgår också av den Expressen-artikel som skrevs efter den presslunch Jack arrangerade den 27 november 1959 på restaurang Fratis festvåning i Stockholm. Förutom journalister deltog reklamfolk och andra affärsintresserade. Inbjudan hade till och med skickats till radiochefen Olof Rydbeck och TV-chefen Nils-Erik Baehrendtz – båda tackade nej, vilket knappast förvånade någon.

Vid lunchen deltog den nyanlände Gordon McLendon och hans kollega Bob Thompson. Presslunchen satte omedelbart fart på spekulationerna om Radio Nords kommande sändningsstart. Redan hade motsvarande två miljoner kronor investerats i projektet, som i detta tidiga skede fått arbetsnamnet Radio Norr.

Gordon överraskade många genom att tala om höga kulturella ambitioner:
”Vi ska ge stort utrymme åt kvalificerade program – teater, seriös musik, föredrag – med de bästa krafter som går att få i Sverige. Underhållningen ska bestå av topp-varieté. Nyhetstjänsten blir dock det viktigaste, och Stockholm ska specialbevakas av ett reporterteam. Regeringen ska få gratis sändningstid.

Piratradio– ett ord som fastnade
I tidningarna började projektet omedelbart kallas ”piratradio”, ett ord som var tänkt att få Radio Nord att framstå som oseriöst eller kriminellt. Men sanningen var den motsatta: Radio Nord följde lagen under hela sin existens och avslutade verksamheten 16 månader senare – innan den nya lagen trädde i kraft.
Företaget betalade dessutom skatt och blev en av de viktigaste inkomstkällorna för STIM under åren 1961–62. Även SKAP lyfte fram Radio Nords betydelse för svensk musikkultur. Som arbetsgivare uppmuntrade stationen dessutom de anställda att organisera sig fackligt – knappast typiskt för en ”pirat”.
Men för vissa politiker och journalister spelade fakta mindre roll. Ordet ”pirat” var effektivt, och det användes flitigt från politiker och journalister, inte minst av "objektiva" journalister på Sveriges Radio

Nils-Erik Svensson

Britt Wadner

Ett hemligt morgonmöte
Dagen efter presslunchen, den 28 november, höll Jack och hans gäster från Dallas ett konfidentiellt morgonmöte på Strand Hotel med Britt Wadner och Nils-Erik Svensson från Skånska Radio Mercur. Mercur ville presentera ett storskaligt projekt för kommersiell radio – kanske även TV – och antydde att fartyg redan fanns. Ett samarbete mellan Mercur och Nord skulle kunna bli lönsamt, men Mercur behövde ekonomiska garantier från Dallas.
När Radio Nord analyserade förslaget närmare visade det sig dock att något färdigt fartyg inte existerade. Förtroendet för projektet rasade, och planerna rann ut i sanden. Senare skulle Gordon visserligen tillfälligt skaffa intressen i danska Radio Mercur, men även dessa planer övergavs.

Rykten, telegram och diplomatiska omvägar
Jack hade en tendens att ge pressen en något överdriven bild av projektets framsteg. När Telestyrelsen i februari 1960 kallade representanter från kommunikationsdepartementet och UD till möte hade de bara pressuppgifter att gå på – bland annat att Radio Nord redan köpt ett sändarfartyg registrerat i Nicaragua.
UD skickade därför ett telegram till telemyndigheten i Nicaragua för att påminna om telekonventionens regler. När inget svar kom på flera månader tog man hjälp av svenska beskickningen. Först den 28 maj kom beskedet: Nicaragua hade inte gett några tillstånd till sådana sändningar. Det var sant – men ett antiklimax efter fyra månaders väntan.

Sveriges Radio slår larm
Den 20 april 1960 uppvaktade Sveriges Radios styrelseordförande Per Eckerberg, vd Olof Rydbeck och teknikchefen Erik Mattsson kommunikationsminister Gösta Skoglund. De diskuterade bland annat hotet från Radio Nord. Under mötet beslutades att Telestyrelsen skulle utreda om det gick att hindra Radio Nord från att använda telekommunikation mellan fartyg och land.
En vecka senare var ett PM klart: man kunde vägra all telekommunikation med sändarfartyget – utom vid nödsituationer.

Neptunbolagets bogserare "Herakles".

"Olga" som hon befanns vid köpet.

Tidig grafisk bild som visar hur Bon Jour var tänkt att utrustas med två master.

Bon Jour utan mast vid Langeline i Köpenhamn

Bild av Bon Jour med sitt flatbottnade skruv. Men här under namnet MV Mi Amigo i torrdocka 1966.

Sändarekniker Roland Englund i Bon Jours sändarrum. Innan anställningen på Radio Nord var han faktiskt anställd på Televerket.

Generatorutrymme ombord på Bon Jour

Sändarfartyget MS Bon Jour.

Har du en Android mobil eller surfplatta behöver du Servestream för att ljudfilerna ska börja spela. Hitta Servestream här

Provprogrammet I avsaknad av sändningar från Bon Jour spreds denna programprototyp till tänkbara annonsörer under hösten 1960 för att ge en uppfattning om hur Radio Nord var tänkt att låta. Programmet blev dock fumligt och stelt jämfört med hur programmen kom att låta i verkligheten. Pressades på 10" vinylskivor (mindre än normalstor LP). Denna inspelning är tagen från originalbandet. Första talrösten i programmets inledning är "chief announcer" Nils F(redrik) Nygren. Nyhetsuppläsaren är Björn Fredrik Höijer och den trivsamme skivprataren är Gert Landin.

Den enkla nyhetsstudion ombord.

Bild från Bon Jour med nyhetsläsarna Sewe (Seve) Ungermark och Björn_Fredrik Höijer. Teknikern Björn Öhlin manövrerar bandspelarstativet, som senare byttes ut till samma driftsäkra Ampexbandare som fanns i Kammakargatan-studiorna.

Björn_Fredrik på "stationen med den nya tonen". I början användes en liten xylofon för att ge åtskiljande signal mellan nyhetstelegrammen. Senare kom den telegrafiska beepern istället.

Ove Sjöström på Radio Carolines sändarfartyg MV Caroline 1964

Mitt foto av Ove Sjöström

Bon Jours sjöresa Köpenhamn > Stockhomlms skärgård

Gordons korta flirt med Radio Mercur
I början av februari 1960 skickade Gordon ett brev till general Somoza i Nicaragua där han påstod att han köpt halva ägarskapet i Radio Mercur. Han antydde dessutom att planen var att låta Mercurs sändarfartyg Cheeta segla under nicaraguansk flagg. Men som fortsättningen visar blev detta samarbete kortvarigt.
I april 1960 fick Gordon nämligen en tydlig signal från FCC. Han stod redan registrerad som ägare till sju radiostationer – det högsta antal en amerikansk medborgare fick äga. Gordon hade troligen utgått från att regeln bara gällde stationer inom USA, men FCC klargjorde att den omfattade alla stationer, även sådana utomlands.
Hans svarsbrev till FCC finns bevarat, och där framgår att han tog frågan på största allvar. Han ville inte riskera sin relation till myndigheten och drog sig därför snabbt ur allt samröre med Radio Mercur. Officiellt stod han därefter endast som rådgivare i Radio Nord-projektet.
Den som istället framträdde som finansiell huvudman var hans vän Bob F. Thompson – ägare till Nord Establishment, det bolag i Liechtenstein som utgjorde Radio Nords affärsmässiga bas. I tidningarna beskrevs Bob som ”miljonär i olja och fastigheter”, och hans engagemang var helt affärsdrivet: projektet skulle ge god avkastning.

Jakten på ett sändarfartyg
När Jack i början av 1960 började leta efter ett lämpligt sändarfartyg fastnade han först för bärgningsfartyget Herakles, som tillhörde Neptunbolaget. Han lät magistratsbesiktningsmannen Kaj Hallonsten göra en grundlig genomgång, och rapporten var mycket positiv. Vid månadsskiftet februari–mars kände Jack att fartygsfrågan var tryggt löst.
Men Gordons förtrogne Jim Foster, som engagerats som marin expert, ville använda sitt inflytande. Han ansåg att Herakles var olämpligt – för stort, för tungt, för fel typ – och föreslog istället Olga, ett betydligt mindre fartyg som låg förtöjt i Kielkanalen i Tyskland.

Första mötet med Olga
En solig vårdag flög Bob, Gordon, Jim och Jack till Hamburg och fortsatte sedan till Kiel för att inspektera Jims ”fynd”. Förväntningarna var höga, kanske alltför höga. Jack beskriver sin första syn av Olga så här:
”Jag tror att det var en av de fulaste båtar jag någonsin sett. Liten och sliten låg hon där vid kajen, spridande en intensiv doft av härsken sill, märkbar på väl 20 meters håll.”

Det är inte svårt att ana att Jacks omdöme kan ha färgats av en viss irritation över Jims självsäkra hållning som ”marinexpert”. Men oavsett orsaken var det tydligt att Olga inte gjorde något vidare första intryck

Från SS Margarethe till Bon Jour
Olga var en tvåmastad stålskonare på 250 bruttoton, byggd 1921 och ursprungligen 30 meter lång under namnet SS Margarethe. Genom åren hade hon förlängts flera gånger, och 1951 nådde hon sin slutliga längd på 41 meter, inklusive ett tre meter långt bogspröt. Hon var från början ångdriven, men fick motorerna utbytta två gånger. Sista bytet skedde 1936, då en 150-hästars sexcylindrig Deutz-diesel installerades – en motor som kom att driva henne resten av hennes aktiva liv.
När hon byggdes var hon ett av tre identiska fartyg. Ett hamnade som bogserbåt i Sydamerika, ett annat såldes till Fjärran Östern. SS Margarethe själv gick i många år i frakttrafik över Östersjön och Nordsjön. Efter ett ägarbyte 1927 fick hon namnet Olga, efter den nye ägarens hustru.
I juni 1941 rekvirerades hon av tyska Kriegsmarine i Emden. Hon tycks dock inte ha ansetts särskilt värdefull, för redan i november 1943 ströks hon ur flottans rullor och återlämnades till sin civile ägare.

Den stora ombyggnaden i Hamburg
Den 31 maj 1960 bogserades Olga till Norderwerft i Hamburg, ett varv specialiserat på ombyggnader och reparationer. Där genomgick hon en omfattande förvandling. Konstruktionen förstärktes där det behövdes, och det gamla lastrummet byggdes om till besättningshytter, förråd, sändarutrymmen och plats för två kraftiga Allis Chalmers-generatorer på 93 kVA (75 kW) vardera. Dessa skulle förse både sändare och studioutrustning med ström.

Rakt under mastens placering installerades två Continental Electronics 316B-mellanvågssändare på 10 kW vardera. Ovanpå det tidigare lastrummet byggdes den karaktäristiska överbyggnaden med byssa, mäss, studio och teknikerutrymmen.
Nu fick hon också sitt nya namn Bon Jour, inhugget i fören, och skrovet målades i en kraftig brandgul färg. Fartyget registrerades i Nicaragua och började föra nicaraguansk flagg.

En gammal lag ställer till det
Den 10 augusti 1960 fick varvet ett oväntat meddelande från Hamburgs Oberpostdirektion. De påminde om en gammal lag från 1937 – en kvarleva från Hitlertiden – som gjorde det olagligt att installera eller reparera radioutrustning utan särskilt tillstånd från regeringen. Myndigheten skickade ut ett inspektionsuppbåd, och märkligt nog fanns även svenskar med i gruppen.

Detta gjorde att arbetet behövde flyttas snabbt. MS Bon Jour fördes därför till Köpenhamns frihamn, Langelinie, där ombyggnaden kunde fortsätta utan tyska myndigheters inblandning.

Masten, antennen och den tekniska lösningen
På fördäck restes den 38 meter höga masten, stagad med vajrar åt alla håll. Ursprungligen hade två identiska master beställts, eftersom planen var att använda en ”flat top”-antenn – en slags hängmattekonstruktion mellan två master.
Men Gordon McLendon hade kontakter inom den amerikanska flottan, och där fanns antennexperten John Mullaney. Han föreslog istället sin egen specialitet: den så kallade folded unipole, på svenska inverterad jordplansantenn. Den löste problemet att masten, med sina 38 meter, var långt ifrån ideal längd för en halvvågsantenn.
Det geniala med Mullaneys konstruktion var att även de förliga och aktra stagvajrarna användes som strålande antennelement, inte bara själva masten. För att detta skulle fungera måste vajrarna kopplas till jord via avstämningskondensatorer längst ned. Dessa kondensatorer placerades i stora plåtburkar – väl synliga på många fotografier av Bon Jour.

Antennkonstruktionen som gav Radio Nord ett övertag
Den speciella antennkonstruktionen gjorde det möjligt att ”trolla” med mastens strålningsegenskaper och gav Radio Nord en täckning som vida överträffade vad man normalt kunde förvänta sig av ett fartygsbaserat sändarsystem. Men för att allt skulle fungera krävdes extrem precision i inställningen av kondensatorerna som kopplade mastens stagvajrar till jord. Teknikerna ombord fick därför ägna mycket tid åt finjusteringar under hela Radio Nords existens.
John Mullaneys uppfinning, folded unipole, är idag väl dokumenterad och finns beskriven på många sajter för den som söker på hans namn tillsammans med antenntypen.

6 000 delar – och allt skulle monteras ombord
Det mest tidskrävande arbetet i Köpenhamn var dock inte antennen, utan monteringen av själva sändarna. De levererades som byggsatser på omkring 6 000 delar, och sattes ihop ombord på Bon Jour av Glenn Callison, chefsingenjör från KLIF, tillsammans med sin assistent Archie Mesch. Varje komponent monterades för hand – ett arbete som krävde både tålamod och precision.

Regeringen griper in
Samtidigt pågick febril aktivitet inom den svenska socialdemokratiska regeringen för att stoppa Radio Nord innan stationen ens hunnit börja sända. På den tiden låg radio- och TV-frågor under kommunikationsministern, inte kulturministern. Radio och TV sågs främst som tekniska infrastrukturer – inte som kulturella uttrycksformer.

Kommunikationsminister Gösta Skoglund uttryckte sig så här i Expressen den 16 november 1960:
”Den radioverksamhet som piratsändaren Radio Nord planerar från ett fartyg i Östersjön är ett flagrant övergrepp mot mellanstatliga bestämmelser och ett skrupelfritt utnyttjande av de svårigheter som finns för att upprätthålla lag och ordning…”

Han fortsatte med att varna annonsörerna för att ”riskera sitt anseende hos den svenska allmänheten” genom att annonsera i Radio Nord. Budskapet var tydligt:
Annonsera hos Radio Nord – och räkna med repressalier.

Seve Ungermarks berättelse
Det var i detta läge, hösten 1960, som Seve (då Sewe) Ungermark anställdes på Radio Nord. Han var en av de allra första medarbetarna och skulle ingå i nyhetsredaktionen ombord på Bon Jour under de mest dramatiska månaderna.
I oktober 2008 besökte jag Seve i hans hem och spelade in en intervju där han berättade om sin tid på Radio Nord. Han beskriver hur stämningen i företaget var fylld av förväntan – premiären talades om som om den bara låg dagar bort. Men gång på gång passerade utlovade datum utan att något hände. ”Varför blir den där dumma båten aldrig klar?” var en återkommande fråga.
Som nyanställd fick Seve order att resa till Köpenhamn för att ingå i det team som skulle föra Bon Jour från frihamnen upp till sändningsplatsen. Målet var att ha premiärsändning på julafton 1960.

Nyhetsredaktionen växer
Före Seve hade två andra redan anställts på nyhetssidan:
* Björn-Fredrik Höijer, tidigare på Kvällsposten, som blev nyhetschef.
* Louis Chrysander, programredaktör som även arbetade som nyhetsman, copywriter, discjockey och idéskapare bakom flera av Radio Nords tävlingar.
Chrysander nämns ofta som Jacks spökskrivare till boken Radio Nord kommer tillbaka, och mycket tyder på att han skrev stora delar av den.

Om Seve Ungermarks minnen främst handlar om livet som journalist ombord, så handlar Ove Sjöströms berättelse mer om tekniken – sändarna, antennerna och det praktiska arbetet ombord.

Ove Sjöström 2007

Ove framträdde vid ett seminarium i Handen den 14 april 2007. Bilden här intill tog jag själv vid det tillfället. Jag spelade också in hela föredraget, inklusive det mycket givande eftersnacket där även Seve Ungermark, Ronny Forslund, Göran Lindemark och jag själv deltog.

Ove berättar dessutom från sin tid när han tillsammans med f.d. Radio Nord-teknikern Jan Gunnarsson var inhyrd och medverkade med sina Radio Nord-tekniska kunskaper vid uppbyggnaden av Radio Caroline 1964. Från 1964 har jag också ett message tape från Ove Sjöström som sitter i studion ombord på MV Caroline som då låg för ankar ute på Irländska sjön.

Ove Sjöström 1964

Klart skepp
Vid 18-tiden tisdagen den 20 december 1960 ansågs Bon Jour äntligen vara redo att lämna Langelinie och påbörja sin resa upp genom Östersjön.
I Aftonbladet samma dag skrev Carro Bergkvist om avfärden:
KÖPENHAMN (AB) Antingen ni vill eller inte: Nu flyter Radio Nord! På tisdagen lämnade det uppkäftigt blågula piratskeppet Köpenhamns frihamn med all den dyrbara sändarutrustningen ombord och republiken Nicaraguas blåvita flagg i aktern. Just nu stävar det någonstans i östersjön på väg mot Stockholm där det...
hela artikeln

Dimma, sjösjuka och en kapten som vägrade piller
Redan 45 minuter efter avfärd, när lotsen klivit av, blev dimman så tät att man valde att ankra och vänta på bättre sikt. Vid 4–5-tiden på onsdagsmorgonen fortsatte resan.
Under morgonen ökade sjöhävningen, och vid lunchtid började flera i radiopersonalen bli rejält sjösjuka. Av okänd anledning vägrade kaptenen att dela ut sjösjuketabletter. Efter drygt ett dygn passerade man Ölands södra udde.
Planen var att radiopersonalen skulle arbeta ombord under resan – både med tekniska förberedelser och redaktionellt arbete. Det skedde också, åtminstone bland dem som lyckades stå emot sjösjukan.
I Expressen 22 december bekräftades avfärden:
”Båten lämnade Köpenhamn i tisdags för 48-timmarsturen upp till Stockholm”, säger konsul Jack Kotschack. ”Det innebär att båten bör vara på plats redan ikväll. Och då är det bara att sparka igång.”

En resa betydligt längre än 48 timmar
Expressen räknade med en restid på 48 timmar, vilket skulle innebära en snitthastighet på cirka 7 knop. Distansen är ungefär 350 nautiska mil, men i praktiken blev sträckan längre eftersom Bon Jour saknade radar och styrdes manuellt efter kompasskurs.
I verkligheten tog resan betydligt längre tid. SMHI:s sammanställningar visar att det blåste styv bris, 10–12 m/s, och sjön var grov. Bon Jour, med sin flatbottnade konstruktion och tunga mast, rullade kraftigt. De flesta ombord var ovana vid sjön och fick utstå sjölivets värsta obehag. Att få någon ordentlig sömn under dessa dygn var i princip omöjligt.
Under resan började masten dessutom slå hårt i sidled, något som oroade alla ombord. Oron ökade ytterligare av att fartyget saknade radiotelefon. Det fanns ingen möjlighet att kommunicera med land, inga möjligheter till nödanrop om något skulle gå fel. Om Bon Jour förliste återstod bara livbåten – och den hade troligen ingen motor, bara åror.

Gotska Sandön – en märklig omväg
Enligt Jack Kotschacks bok nådde man Gotska Sandön vid midnatt natten till torsdagen. Det är en förbryllande uppgift, eftersom ön ligger långt vid sidan av den kurs man borde ha hållit.
Jack skriver att man tog omvägen för att ”söka lä” och ”avhjälpa felet”. Men Gotska Sandön är låg och rund, med långgrunda stränder – knappast en plats som ger lä i hårt väder. Snarare tvärtom: vågorna bryter lättare där.
Om vi ändå utgår från Jacks uppgift antyder det att man redan tidigt under resan var oroliga och därför kryssade sig upp genom Östersjön. Först nära Ölands östkust, sedan vidare längs Gotlands västkust och upp mot Fårö, innan man tog sig vidare via Gotska Sandön. Där gjorde man ett stopp för att justera riggen innan man fortsatte den sista sträckan – cirka 40 nautiska mil – mot Stockholms skärgård.

Ankomst till Stockholms skärgård
Fredagen den 23 december var havet fortfarande hårt. Enligt Jack nådde Bon Jour sin ankarplats i Stockholms skärgård vid ungefär 11-tiden på förmiddagen. Tidningsartiklar från tiden anger platsen till området Ornö/Dalaröskans, cirka fyra nautiska mil utanför kustlinjen – alltså precis vid territorialvattengränsen. Uppgiften kom direkt från Jack och bör därför vara tillförlitlig.
Men oron ombord över den saknade radiotelefonen gjorde att man valde en säkrare plats: Almagrundet, där ett bemannat fyrskepp fanns. Arkivmaterial visar att vakten på Almagrundet noterade Bon Jour söder om fyrskeppet (se bild nedan).
Enligt Seve Ungermarks egna anteckningar nådde de Almagrundet och ankrade där vid ettiden på eftermiddagen fredagen den 23 december.

Ett julkort som anade stormen
Som en vänlig julhälsning till sina framtida kunder skickade Radio Nord i december 1960 ut ett julkort. Motivet var talande: en kanonkula på väg att krossa skeppet – nästan som om man redan då anade vad som väntade.
På bilden syns bland andra Raya Ravell, Pelle Lönndahl, Gert Landin, Bok Reitzel och Jack Kotschack ombord på ”piratskeppet”. I vattnet poserar bland andra Lennart Atterling, Roland Englund, Bengt Thörnkrantz, Barbro Kimsjö, Anita Byström, Jan Sjöberg, Björn Öhlin, Gunnar Heilborn, Eberhard Jularbo, Seve Ungermark, Gösta Sturmark och Ingegerd Ekinger.

Dunette hittar äntligen Bon Jour
Först på julafton lyckades fiskebåten Dunette lokalisera Bon Jour. De kunde rapportera att fartyget fortfarande flöt – men låg på en helt annan ankarplats än planerat. Under de följande dagarna uppstod en rad förvecklingar, missförstånd och konflikter. Tidningarna fylldes av artiklar om ”de fem olycksdagarna”.
Kapten Elis Olsson hade valt att ta det säkra före det osäkra och förbereda en eventuell övergivning av fartyget. Med tanke på omständigheterna var det ett rimligt beslut. Den 26 december, när evakueringen beordrades, rådde hårt väder – och vinden skulle senare öka till 17 m/s enligt SMHI:s mätningar vid Svenska Högarna, bara några sjömil från Almagrundet.
Flera ombord har i efterhand försvarat kaptenen och beskrivit situationen som ren kalabalik. Han måste ha funderat över hur hans sjömanskap skulle bedömas om masten – som alla fruktade skulle rasa – faktiskt föll. Om han då hade nekat besättningen att lämna fartyget och ignorerat lotskutterns försök att undsätta dem, kunde följderna ha blivit katastrofala. En nedfallande mast hade kunnat få Bon Jour att kantra och snabbt vattenfyllas.

Radio Nord blir ett åtlöje
Efter alla förseningar som redan skadat Radio Nords trovärdighet blev situationen nu ett nationellt skämt. Tidningarna var skoningslösa.
Aftonbladet slog fast: ”Radio Nord kan aldrig sända från Bon Jour!”
Expressen var mer ordlekande: ”Det blev godnatt för Bon Jour i natt.

Jakten på en syndabock
För Jack Kotschack handlade det nu om att rädda ansiktet inför de presumtiva annonsörerna. Han behövde snabbt peka ut en orsak till haveriet. I tidningarna uttalade han att kaptenen varit ”sinnesförvirrad och sjuk”. Elis Olsson avskedades omedelbart, och detta har i efterhand fått många att beskriva honom som en dålig kapten. Det påstods till och med att han var den första att lämna fartyget – och att en besättningsman nästan blev kvarglömd ombord. Hur mycket av detta som är sant är oklart.

Kaptenen fick rätt – men för sent
Mycket talar för att kaptenen var den som bäst förstod Bon Jours skick. Men han hade ledningen i Stockholm emot sig – en ledning som till varje pris ville ha premiär på julafton.
I Dagens Nyheter den 29 december rapporterades att kaptenen redan i Köpenhamn uttryckt oro över hur arbetet på varvet utförts. Han hade begärt att man skulle göra ett krängningsprov, men varvet avfärdade det som onödigt.
När felen senare radades upp – riggproblem, stagning som inte höll, en sändare som inte fungerade och en alltför optimistisk tidsplan – stod det klart att kaptenen hade haft rätt hela tiden. Men då var han redan avskedad.
Det största misstaget var ändå att Bon Jour saknade radiotelefon. Utan möjlighet att kommunicera med land blev varje problem ett potentiellt nödläge.

Dagens Nyheter, 29 december 1960 - Kaptenen tvekade att gå ut. Från Köpenhamn meddelades det på torsdagen att fartygets befälhavare, kapten Elis Ohlson, före avgången därifrån hyste betänkligheter mot att gå ut med Bon Jour. Åtminstone önskade han att man skulle utföra krängningsprov, men enligt det varv som monterade riggen vidtogs inte detta försiktighetsmått.

Foster och Kotschack i öppen konflikt
Mitt i allt detta uppstod ytterligare en konflikt mellan Jim Foster och Jack. Jack gick via pressen ut med att en ny kapten skulle anställas. Foster svarade genom att sprida motsatta uppgifter i tidningarna. Till slut anställdes ändå en ny befälhavare: John Johnsson. Han beskrivs av alla som en trygg och omtyckt kapten, och han kom att leda Bon Jour under hela Radio Nords fortsatta verksamhet.

intet att se utom ett öde hav - och så ser det ut utanför Ornö, horisonten är fri. När Jack fick detta besked kom det som ett åsknedslag i den oroliga stämning som rådde, i frånvaron av de testsändningar som egentligen redan skulle ha gått igång i området 495m mellanvåg.

Förutom Bon Jours kapten och styrman fanns även två matroser, ett maskinbefäl och kökspersonalen, stewarden Ebbe Olsson och en dansk kock vid namn Mogens Poulsen. Radiopersonalen var försäljningschef Bok Reitzel, nyhetsmännen Björn-Fredrik Höijer och Sewe Ungermark, ljudteknikern Pelle Lönndahl, teknikerna Ove Sjöström, Jan Gunnarsson och den amerikanske sändartekniske experten Arche Mesch. Ombord fanns förinspelade julprogram avsedda för den förväntade sändningspremiären, och efter att Bon Jour på fredagen vid 11-tiden hade ankrat upp var den högtidliga stunden inne då sändaren skulle köras igång för första gången. Glenn Callisons garantier om funktionen skulle dock desavueras när en väsande blixt slog ut mellan masten och stagen, varefter sändaren gav upp och tystnade. För Archie, Jan och Ove blev det nu ett arbete att försöka utröna vad som gått fel. Men hela detta arbete blev senare helt meningslöst när den slaknade mastriggens isolatorer började skramla mot varann och i krossade bitar falla mot däcket.

Jack hade förbeställt 2 000 telegram som distribuerades ut på julaftonsmorgonen till Sveriges mest betydande företagare och offentliga personer. Vet ni att Radio Nord nu är i etern? Slå på er radio och hör själva på Europas modernaste radiostation! Skivbolagen Karusell och Metronome hade också i tidningarna gått ut i helsidesannonser och gratulerat Radio Nord till "starten på 495 meter mellanvåg".

Som en glad julhälsning till sina tilltänkta kunder skickade Radio Nord i december 1960 ut detta julkort, där man redan verkar ha fått klart för sig vad som kan väntas av framtiden, symboliserat med en kanonkula som ska krossa planerna.
Ombord på piratskeppet: oid, Raya Ravell, Pelle Lönndahl, Gert Landin, Bok Reitzel, Jack Kotschack, oid. I vattnet: Lennart Atterling, Roland Englund, Bengt Thörnkrantz, Barbro Kimsjö, Anita Byström, oid, Jan Sjöberg, Björn Öhlin, Gunnar Heilborn, Eberhard Jularbo, Seve Ungermark, oid, Gösta Sturmark, Ingegerd Ekinger.

Dagens Nyheter, 29 december 1960 - Kaptenen tvekade att gå ut. Från Köpenhamn meddelades det på torsdagen att fartygets befälhavare, kapten Elis Ohlson, före avgången därifrån hyste betänkligheter mot att gå ut med Bon Jour. Åtminstone önskade han att man skulle utföra krängningsprov, men enligt det varv som monterade riggen vidtogs inte detta försiktighetsmått.

Kaptenen skulle få helt rätt, men långt efter att han blivit avskedad. Slag i slag skulle felen komma fram och visa sig, de fel som han förstått och erinrat om redan i Köpenhamn. Det återstod mycket arbete när det gällde allt det som hörde ihop med masten och hur dess stagning hade utförts. Befälhavarens synpunkter kom att gå på tvärs med Jim Foster, som vid sin slutliga inspektion i Köpenhamn gett varvet godkänt för de utförda arbetena, och avresan skedde. Men det fanns ännu fler skäl till det fiasko som hade uppstått: sändaren som inte fungerade, de överdrivet optimistiska förväntningarna på snabbpremiär till jul. Men det mesta i dramatiken hade sin grund i missen att ingen radiotelefon hade installerats, att man inte på civiliserat vis kunde kommunicera med land.

I sammanhanget uppstod ännu en kontrovers i samarbetet mellan Jim Foster och Jack. Via tidningarna hade Jack gått ut och meddelat att en ny kapten skulle anställas. Men Jim Foster spred genom tidnigarna uttalanden tvärs emot detta. En ny kapten anställdes ändå, John Johnsson, som alla beskrivit som en trygg och trivsam kapten som sedan fullföljde detta uppdrag under hela Radio Nords tillvaro.

Fortsättningen hittar du